Förvillande språk

Som den som följer den här bloggen vet, så pratar jag såväl spanska som italienska flytande, efter att ha bott tre år i Nicaragua och sju i Italien. Ok, det är ju inte alltid så att man lär sig språken som talas i det land man bor, men i mitt fall har jag varit tvungen. I Nicaragua höll jag kurser för nicaraguanska lärare och arbetsspråk var förstås spanska. Grunden i detta språk fick jag säkert när jag i Botkyrka umgicks så flitigt med latinamerikaner, mest chilenare, även om jag också har 20 akademiska poäng i spanska. Förstås lyckades jag få in en liten chilensk accent, i alla fall tyckte nicaraguanerna det när jag kom dit och t.o.m. lyckades häva ur mig några uttrycksfula svordomar jag snappat upp vid min resa i Chile, sommaren före ankomsten till Nicaragua.

Som sig bör så slipades min "chilenska" ner och alltfler nicaraguanska uttryck hittade vägen till mina öron och lagrades i min hjärna för att sedan användas i vardagen. Dock fick jag aldrig in den speciella verbböjning som används såväl i Nicaragua som i Argentina: voseo, vilket innebär alldeles egna böjningsmönster i andra person singular. I den vedertagna spanskan säger man t.ex. tú eres (du är) medan man i voseo-böjning säger vos sos. Egentligen kommer böjningsformen från andra person plural i den spanska som talas i Spanien, en böjningsform som inte alls används i Latinamerika och som jag i stort sett har glömt bort. Där blir uttrycket ni är vosotros sois, som alltså blivit vos sos i Argentina och Nicaragua och gäller andra person singular. I Latinamerika säger man i stället ustedes son i andra person plural. I Spanien används denna verbform när man pratar med dem man inte är du med.

Nåja, till Italien kom jag och skulle nu lära mig detta språk efter att ha pratat så mycket spanska. Och det gick, efter ungefär ett år kunde jag uttrycka mig ordentligt och det utan att ha gått en enda kurs i italienska. Jag bodde ju mitt i italienskan, fast jag pratade spanska dagligen – med min dåvarande man. Vi hade ju lärt känna varandra på spanska och det var svårt att byta umgängesspråk. Än idag pratar vi spanska med varandra, de gånger vi träffas, även om det ofta smyger sig in italienska ord. En liten komplikation i mitt italiensklärande var förstås att de äldre pratar med en speciell dialekt, mycket lokal, i den delen av Italien jag bodde: Brianza. Dialekten är inte alls lik vanlig italienska utan har en mängd franska ord insprängda. Egentligen har jag knappt snappat upp något enda ord, men hur det nu är så kan jag hyfsat förstå vad samtalsämnet rör, även om jag definitivt inte kan prata brianzolo.

Vid återkomsten till Sverige har jag fortsatt att umgås med många latinamerikaner, såväl nicaraguaner, elsalvadoraner, chilenare, uruguayaner och argentinare, alla bosatta i trakten. Även om alla pratar svenska så umgås vi ofta på spanska, uppblandat med svenska ord när någon av oss inte kommer ihåg det spanska.

Eftersom spanska och italienska i sin grund är ganska lika, har jag ibland svårt att hålla isär språken. En del ord är dessutom lika men har olika betydelser. T.ex. det spanska ordet salir, som betyder gå ut. Det italienska ordet salire betyder däremot gå upp. När man lyfter telefonluren i Italien svarar man vanligtvis pronto. Ordet betyder färdig, klar. Säger man däremot pronto på spanska så betyder det snart, strax. Sådana ord gäller det att hålla ordning på när man pratar med någon som inte kan det andra språket. Men annars, om jag talar med t.ex. min ex-man, så har det egentligen ingen större betydlse om jag blandar ihop orden. Och tänker jag på hur vi pratar mina latinamerikanska vänner och jag, så spelar det inte heller någon roll om vi blandar in svenskan i spanskan – vi förstår ju ändå och det är ju det som är huvudsaken. Men trots det så är jag den där perfektionisten som vill hålla isär språken och inte blanda dem. Även om det frestar på tankeverksamheten ibland.


Andra bloggar om: , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *