Allmänt skolbludder med en smula nostalgi

Äntligen!
Fyra timmar före utsatt tid skrevs betygen in.
Nu går det snabbt mot skolavslutningens sista elevdag, dagen då alla eleverna, mer eller mindre finklädda, bänkar sig i den enda lokal som rymmer alla – idrottshallen – och njuter av skönsång från andra elever till ackompanemang av musiklärarna.
Tal hålls av nya rektorn.
Avgångseleverna mottar var sin röd ros av klassföreståndare.
Den blomstertid sjungs i alla möjliga och omöjliga stämmor.
Klasser samlas i hemklassrum.
Presenter mottas.
Tal hålls.
Elever bjuds på glass eller annat gott.
Vita kuvert delas ut, kuvert som bringar känslor av allehanda typ: besvikelse eller glädje. Kuvert som av en del slits upp så snabbt att de går sönder och av andra sparas oöppnade tills de tagits hem till en avskild vrå.

Eleverna ut, en del med tårar i ögonen eller till och med rinnande i strida strömmar. Saknaden sätter redan in efter klasskompisarna man haft så mycket roligt med under åren som gått. Trätorna glömda och de vackra minnena tar över.

Kramar till höger och vänster. Även vi lärare får stå beredda på ibland blyga tonårskramar från killar som inte är riktigt vana att kramas till avsked. Andra tar endast i hand.

Och så till slut är de iväg och kvar är vi lärare, vi som aldrig kommer härifrån utan bara ser andra lämna. Årskull läggs till årskull och minnena bleknar. Vad hette hon nu igen? Hon som nu går med barnvagnen på stan och hälsar så glatt. Hur gick det för den där strulpellen som aldrig kom i tid till lektionerna? Och hon som alltid kunde allt och hade siktet inställt på att bli läkare? Blev hon det? Orkade hon ända fram?

Jo, det händer att man stöter på de gamla eleverna, ibland i sammanhang man inte väntat sig. För något år sedan upptäckte jag att en av mina gamla elever blev fotbollsspelare och fick åka till OS med damlaget. En dag stötte jag på en elev som blivit polis och en annan dag en som blev fängelsekund.

Och vi lärare, vi är kvar och skolan är öde när avslutningsdagen är slut. För varje år som går blir det värre och jag saknar dem alltmer, de där som ger sig iväg. Också jag får tårar i ögonen, särskilt när jag tänker på de där speciella eleverna, de som ibland inte betedde sig som de borde, men ändå hade något fint inombords. Det är nog dem jag saknar mest när de försvinner ut.

Fast ännu återstår en dryg vecka med bullriga tonåringar som livar upp tillvaron. Nu ska vi ha kul med tävlingar och utflykter och bara umgås…

Andra bloggar om: skolavslutning