Ja, just det! Dessa föräldrar! De där som fullständigt struntar i att bry sig om sina barns skolgång. De tycks mig bli allt vanligare. Förra veckan hade jag bestämt två uppföljningssamtal. Ingen av de två elevernas föräldrar behagade dyka upp, än mindre meddela att de inte skulle komma.
Idag sammaledes, men bara ett samtal hade bokats in. (Själv hade jag egentligen fått en tid för min egen son och skulle få reda på hans framsteg på de nationella proven. Hade lämnat återbud eftersom jag redan bokat in egna elevsamtal.) Ingen förälder dök upp och ingen förälder svarade på telefon. Alldeles frånvarande bara. På förälderns mobil gick det fram två signaler och sedan tutade det upptaget.
Alla dessa samtal håller på att göra mig tokig av stress. Jag och föräldern (för det är oftast bara en) bokar in ett samtal för att följa upp elevens framsteg sedan sist vi träffades. Ingen kommer. Jag ringer. Inget svar. Pratar med eleven och undrar. Eleven känner sig urfånig eftersom föräldern inte haft ork eller lust att lämna återbud. Ringer och ringer igen. Har jag e-post-adress mailar jag. Ibland svar, ibland inte. Ibland möts jag också av ett avstängt telefonabonnemang och får i stället skriva ett alldeles vanligt brev, som tar ett par dagar innan det kommer fram och eventuellt öppnas. I bästa fall.
Och så har jag kravet på mig att skriva utvecklingsplaner eller åtgärdsprogram i samråd med förälder och elev. Hur gör man det när föräldern inte kommer?
Pratar med rektorn som säger det magiska ordet: DOKUMENTERA! Du måste dokumentera allt du gör om det blir så att föräldern anmäler oss till skolverket för att eleven inte fått godkänt i något ämne!
I skolans värld ska numera precis allt dokumenteras för att vi ska ha ryggen fri. Varför har det blivit så? Litar ingen på att vi faktiskt gör allt vi kan för att eleverna ska få en dräglig tillvaro och klara sina studier med godkända resultat?
Vilken tur att de allra flesta föräldrar faktiskt bryr sig! Jag har bara fått en väldigt speciell klass att ta hand om och lotsa ut ur nian utan alltför många missöden. Ett år till bara…
Andra bloggar om: skola
Hur går det med dina sidoprojekt?
Ja, visst är det där frustrerande! Jag håller på med samma sak. Har en elev med & (!)IG:n som till på köpet kommer förlora sitt studiemedel nu, vars föräldrar jag fortfarande inte fått tag på. Har skrivit brev, ringt, skickat meddelanden med eleven. Zero. Och jag dokumenterar och dokumenterar, men det går ju så mycket tid till allt detta pappersarbete, och allt detta väntande på föräldrar som inte dyker upp. Hos oss är det ibland en fråga om att föräldrarna inte förstår svenska nog bra, så att eleven lyckas lura dem, men väldigt ofta bryr de sig faktiskt inte (eller orkar inte bry sig).
Magistern: Jodå, de kommer igång till hösten, även om det snart blir ett möte med övriga inblandade. Återkommer med rapporter så småningom.
aha: Visst, det där skrivandet och dokumenterandet får ju inget slut förrän aktuell/a elev/er lämnat skolan. Men då kommer det nya som ska dokumenteras och så vidare i ett oändligt kretslopp.