”bostadlösa och arbetslösa, men inte helt värdelösa”

Såg TV-nyheterna så där lite grann medan jag kollade e-posten på datorburken. TV-burken fick stå på medan jag surfade vidare till bloggfavoriterna. Hajade plötsligt till när den vanliga TV-rikssvenskan byttes ut mot en genuin skånedialekt. Hans Nordkvist berättade om sitt liv i programmet Uppdrag Granskning. Ett liv fyllt av väntan, väntan på att hämta ut Aluma, väntan på köpare utanför snabbköpet, väntan på att härbärget ska öppna. Hans är (eller var? – han har inte hörts av eller setts sedan reportaget gjordes) en av minst 17 000 hemlösa svenskar.

Det är en kall, avdramatiserad bild av hemlösheten som skildras, med inslag av träffande kommentarer från de medverkande. En kompis till Hans yttrar de ord jag döpt detta inlägg till.

Funderar på hur det blir så här för en del av oss. Ser jag redan bland mina elever de som riskerar att råka illa ut? Kan jag själv hamna bland de hemlösas skara?

Jo, nog kan jag se elever som kan befinna sig i riskzonen:
De vars föräldrar inte kommer till skolan.
De som festar runt utan hämningar på fritiden.
De som är inblandade i brott.
De som inte får sina G i kärnämnena och därmed har ett enda valalternativ på gymnasiet.
De som missköter studierna.
De som hamnar i bråk med andra elever och vuxna.

Och jag vet ju redan att några av mina före detta elever har hamnat fel i livet. Redan i skolan anade vi att det skulle gå snett, men insatserna var inte tillräckliga. Och, ärligt talat, så har jag ingen lösning på vad vi skulle gjort. Tänker ibland att det enda sättet att förhindra att ungdomar hamnar fel är att bry sig, att alltid ställa upp till hundra, nej tvåhundra, procent, ställa krav, tjata, prata i all oändlighet, bygga upp självförtroenden, bryta ungdomsgängens ibland katastrofala inverkan, vara extraförälder när inte de biologiska föräldrarna orkar, Och så inser jag att det är ursvårt att orka med att ställa upp så mycket för någon annan. Tänk om alla, alla, hade brytt sig lite mer. Då hade vi gemensamt orkat.

Den andra frågan då? Om jag själv hade kunnat hamna i samma situation som Hans i reportaget?

Jodå. Man behöver inte vara drogberoende för att riskera hemlöshet. Det räcker kanske med att jag blir utan fast inkomst eller blir sjuk en längre tid. Det i kombination med att ränteläget höjs och mitt bostadslån ökar på i en takt som jag inte klarar av. Bostaden blir inget värt. Jag blir tvungen att lämna den. Osv.

Faktiskt tror jag också att jag en gång i min ungdom var i riskzonen för en alldeles fel bana i livet: Jag umgicks i kretsar där droganvändning var en alltför utbredd vana och hittade väl på en del emellanåt. Men jag kom på rätt köl igen, fick hjälp att läsa in gymnasiet på komvux och blev alltså en högutbildad akademiker. Det var medmänniskor som brydde sig, som såg mig och tog tag i saker som gjorde att något förändrades till det bättre. Jag hade tur! Inte alla har det i mötet med andra.


Andra bloggar om: hemlöshet, uppdrag granskning

3 reaktioner till “”bostadlösa och arbetslösa, men inte helt värdelösa””

  1. Visst är det så det är, en massa slump och tur, att man klarat sig så pass som man gjort.

    Det där att det bara handlar om de egna insatserna är nys. Vi är alla beroende av varandra, eller i varje fall av andra människor också.

  2. Bakom varje hemlös finns en historia, som sällan någon vill lyssna på eller bryr sig om. De föddes inte till att bli hemösa. En del har kanske vräkts? Efter psykiatrireformen då alla patienten skulle ut i samhället var det nog en och annan som störde sina grannar så de blev vräkta. Andra har blivit hemlösa av andra skäl. Du anger några skäl i texten. Att förlora jobbet, kraschad ekonomi, skilsmässa osv.

    Annica

  3. Kerstin: Människan är ett flockdjur och ingen eremit.

    Annica: Jo, jag har förstått att psykiatrireformen ställde en hel del människor på gatan. Den blev nog inte som den var tänkt att bli.

    Jag brukar köpa Aluma (i huvudstan har ni Situation Stockholm), och där kan man läsa om en del olika anledningar till varför människor blir hemlösa. Minns speciellt ett fall, där en högutbildad ingenjör som länge jobbat utomlands inte lyckades få jobb i Sverige när han återvände hem. Ett kanske ovanligt fall, men ändå existerande och av den typ mäniskor i gemen inte tänker på kan uppstå. Utlandssvenskar anses ju ha det bra förspänt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *