Andra rymningen

Som jag skrev igår, så har jag rymt två gånger i mitt liv.

Andra gången inträffade fyra år efter den första rymningen och jag hade nu hunnit bli ännu mer upprorisk. Tonåren med alla dess känslor hade infunnit sig och jag var säkert inte lätt att tas med, speciellt inte för mina föräldrar.

Pappa jobbade under min barndom som kock på Svenska Amerikalinjens stora passagerarbåtar som var stationerade i Göteborg när de inte var på kryssningsresor över hela vida världen. 1956 befann han sig på fartyget Stockholm då det krockade med italienska Andrea Doria utanför New York. Andrea Doria sjönk men Stockholm klarade sig. Senare jobbade han också på både Gripsholm och Kungsholm.

Just den här sommaren när jag var fjorton år hade Kungsholm ankrat några dagar i Göteborg och mamma körde upp från Skåne med oss tre systrar för att vi skulle hinna se vår pappa innan han gav sig ut igen.

En lördag skulle vi ge oss iväg på en familjetur på Paddan, turistbåten som skulle guida oss under Göteborgs broar. Men, en lördag innebar för min del att jag ville lyssna på Tio i Topp med den senaste hitlistan. Att missa det programmet var en katastrof för mig. Jag protesterade allt vad jag kunde mot mina föräldrars planer, men de gav sig inte. Att stanna kvar på hotellrummet eller i pappas hytt kom helt enkelt inte på fråga. Mina föräldrar var mycket bestämda.

Upprorisk nämnde jag att jag var och det betydde att jag helt sonika drog iväg på egen hand utan en tanke på att jag skulle komma vilse och inte hitta tillbaka. Ilskan kokade i mitt inre och det enda jag tänkte på var att få lyssna på det där radioprogrammet. Inte ville jag sitta på en dum turistbåt med familjen. Näää!

Jag vill minnas att mina föräldrar ropade efter mig när jag vände dem ryggen och sprang, men jag lydde inte. En enorm lättnad spred sig i kroppen när jag tänkte på att jag sluppit den där Paddan. Det var en skön sommardag och jag strövade iväg på Göteborgs gator och hamnade så småningom uppe på Masthugget med dess vackra utsikt över vattnet. Efter en liten stund såg jag en kille i 18-årsåldern som närmade sig. Han verkade lite förvirrad, men på samma gång vänlig. Vi började prata och jag berättade att jag sprungit ifrån mina föräldrar och han att han hade rymt från en ungdomsvårdsskola. Inte hade jag så klart för mig vad det innebar, men anade att killen var en ganska tuff typ.

Efter våra inledande ord, berättade killen att han var tvungen att ge sig ut till Askim, en förort till Göteborg. Pengar till bussen hade han och undrade om jag ville följa med. Jodå, pigg på lite äventyr var jag allt, så jag accepterade att åka med. Vad han skulle göra i Askim berättade han först inte, men när vi väl var framme blev jag medveten om att han var på jakt efter narkotika. Jag minns nu inte precis allt som hände där men några minnesbilder finns av en flaska med någon vätska, några andra killar och en man som skrek svordomar efter de andra. Killen jag hade träffat visade sig så småningom mycket hotfull och plockade fram en kniv som han kastade efter mannen. Nu började jag bli ordentligt rädd även om jag redan innan känt en smygande oro över situationen.

För andra gången denna dag sprang jag allt vad jag kunde, den här gången ganska skräckslagen. Om jag nu minns rätt så var det antagligen thinner i flaskan killen fått tag i och han var säkert nöjd med det och reagerade inte mycket när jag tog till flykten. Några rop bara och något mer eller mindre hotfullt om att jag inte fick kontakta polisen.

Nu befann jag mig utanför Göteborg, utan pengar till bussen. Vad göra då? Jo, vägen in till stan hittade jag och väl där sträckte jag upp tummen och liftade in. Någon tog upp mig och släppte av mig någonstans vid Masthugget igen. Under tiden hade det hunnit bli mörkt och jag strövade runt på gatorna alldeles slut av äventyret och försökte hitta rätt hotell. På något sätt hittade jag det till slut och gick uppför de två trapporna till rummet där min mamma oroligt vankade av och an. Hon sa inte mycket utan fick mig i säng när hon såg hur trött jag var. Jag var allt glad över att ha kommit tillbaka till min familj utan att något gått på tok.

Och radioprogrammet fick jag alltså aldrig lyssna till.

4 reaktioner till “Andra rymningen”

  1. Ja, man gör ju ofta sina dumheter som ung, i alla fall många av oss, gissar jag. Jag hade en helt annan ungdomstid. Mamma och jag bodde ensamma från det jag blev 15 år, och mamma var bara aldrig någonsin auktoritär. Jag gjorde som jag ville och hon litade blint på mig och att jag visste vad jag gjorde, och på något sätt så fick det mig att vara ganska skötsam, alldeles av egen fri vilja 🙂

    Men så länge pappa bodde med oss var det annorlunda. Svenskoppen fanns inte när jag var ung. Det fanns ett enda program på radion för ungdomsmusik, och det var ”spisarpartyt” med Maud Addams (tror jag att hon hette) och en kille vars namn jag inte minns (ev. Sandström eller liknande). Det sändes på onsdagskvällarna och det var inte tillåtet för mig att lyssna på denna skräpmusik, ansåg pappa som var mycket sträng och krävande.
    Det var nog tur att jag slapp uppleva min frigörelseprocess tillsammans med honom, för då hade jag nog rymt jag också.
    Som det nu blev hade jag överhuvudtaget aldrig några kontroverser med föräldrarna i tonåren och de dumheter jag gjort i livet kom mycket senare 🙂

  2. Kerstin: Visst, även min pappa var nog så auktoritär och det var kanske mest p.g.a. honom som jag faktiskt rymde den gången i Göteborg. Det var också mamma som stannade uppe och väntade på mig. Var alla pappor sådana på den tiden?

    Även mina föräldrar skildes så småningom, men då hade jag redan hunnit flytta hemifrån och börjat komma på rätt bog i livet (vad nu det är).

    Var det inte Kersti Adams Ray som ledde radioprogrammet förresten? Hon hängde i så fall med länge. Jag minns också Kvällstoppen, som jag tror sändes på tisdagskvällarna.

    Nyfiken blir jag allt på dina dumheter. 🙂

  3. Jovisst, Kersti Adams Ray hette hon, borde jag ha kommit ihåg eftersom förnamnet är nästan är samma som mitt, men just då kom det liksom bara inte upp. En bug i hjärnan kanske 🙂 Men vad hette killen? Minns det det också?

  4. Ett namn som dyker upp i minnet är Kjell Alinge, men det är nog inte det du menar, för det påminner ju inte alls om Sandström.

    Förresten så verkar de där topplistorna inte existera på samma sätt som förr. Varenda radiostation har nog sin topplista, så också mobiltjänsterna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *