Den poppar upp lite då och då.
Det är bara så.
Den finns där i tankarna hela tiden.
Cancertumören är borta med gott mått, enligt brevet jag fick igår.
Ändå kommer tankarna och oron.
Tänk om några små illvilliga celler hann smita iväg med blodet.
Tänk om de invaderar min kropp på något annat ställe och sätter igång sin snabba delningsprocess.
Om en dryg månad är det dags för den första tremånadskontrollen.
Den visar säkert att allt är som det ska. Visst gör den?
Andra bloggar om: cancer
Absolut! Allt kommer att vara bra! I alla fall håller jag tummarna för att det ska vara det!
Jadå Susanne, det kommer att gå vägen. Som jag sagt tidigare så känner jag ett antal personer som har drabbats av samma cancerform som du och som opererats, och ingen enda har drabbats av dödliga återfall eller metastaser. De lever alla, somliga 20 år efteråt, i högönsklig välmåga 🙂
Mitt förtroende för läkarkåren sviktar mellan varven, men är det något man är bra på så är det att bota diverse cancer. Observera – bota. Å de är vi oerhört tacksamma för! Precis som andra så har jag några i bekantskapskretsen som blivit botade. Tänk på VM-hjältinnan Ludmilla, men henne känner jag förstås inte.
Visst vet jag att många, många blir helt friska och att jag också med största sannolikhet är det, men oron kommer jag nog alltid att ha kvar mer eller mindre. Och just nu är den mindre.
Ja då. Det kommer att gå bra.