Vattenproblem i sextiotalets Sverige

Inspirerad av Kerstins  berättelse om hur det var att växa upp på 40-talet, plitar jag nu ner en tillbakablick på en av många 60-talsuppväxter, dvs. min egen:

Ett av mina första minnen är den mörka, kalla tvättstugan med stora kar, där kvinnorna stod med sin byk i det kalla vattnet. Lite senare blev det en vitblå, cylinderformad tvättmaskin i den större lägenheten två trappor upp. Tvättmaskinen måste först få uppvärmt vatten innan den kunde tvätta, vatten som fick kokas på den lilla spisens två elplattor.

Vatten var över huvudtaget ett problem i den rivningskåk jag bodde i de senare av mina första tio år. Rinnande vatten kunde i lägenheten endast fås ur en kallvattenkran i köket. Någon annanstans fanns det inte. Och på vintern frös vattnet i de ytliga ledningarna.

Toalett fanns ute på innergården. Varje vecka kom en man och bytte ut de fulla toatunnorna mot tomma sådana. Alla hyresgästerna i fastigheten hade sina egna små bås med bruna "persienndörrar", så att vädringen skulle fungera. Jag minns ännu stanken som uppstod under varma somrar. På nätterna gick vi dock inte ut på gården utan fick uträtta våra behov i en liten potta som mamma ställde på golvet i köket.

Bad skedde i en stor balja på köksgolvet, högst en gång i veckan. Resten av dagarna blev det bara lite "kattvätt" under kallvattenkranen. Innan badet kunde ske värmde mamma vatten på spisen. Ungefär varannan fredag tog mamma med oss två systrar till stadens badhus, där det fanns en pytteliten, djup bassäng där de gamla tanterna (i min barnaögon) med hängande bröst och rynkiga kroppar doppade sig och lät de vitklädda baderskorna skrubba bort smutsen.

Året jag fyllde tio fick vårt hus ge plats åt det nya Domusvaruhuset och vi flyttade till en hypermodern, nybyggd lägenhet i stadens utkant. Tre rum och kök med ett stort, lyxigt badrum med badkar och t.o.m. en liten gästtoalett. Vilken förändring det blev, speciellt för mamma skulle jag tro. Jag minns att hon tyckte det var ljuvligt med rinnande, varmt vatten, kylskåp, toalett inomhus och framför allt en fin tvättstuga med moderna tvättmaskiner och torkmöjligheter.

Numera anses det bostadsområde där jag tillbringade mina tonår, vara ett problemområde, dit ingen vill flytta. Så kan det gå med de en gång så fina lägenheterna.

Förresten bor många av mina nuvarande elever i denna stadsdel. Jag däremot, har återvänt till de centrala delarna av staden, bara två kvarter från den plats där den gamla rivningskåken en gång låg.

13 reaktioner till “Vattenproblem i sextiotalets Sverige”

  1. Roligt att läsa om dina barndomserfarenheter också. Det är lustigt så lätt man bedömer världen utifrån sina egna erfarenheter.

    För vår del flyttade vi från halvimlen (den jag beskriver i min blogg) till helhimlen 1951, då vi flyttade till Växjö och in i ett tämligen nytt hus i en lägenhet på tre rum och kök och alla moderna bekvämligheter, elektrisk tvättmaskin etc. och varmt och kallt vatten samt badrum elspis mmm. Därefter bodde vi alltid i moderna lägenheter med bad etc.(mina föräldrar flyttade ett antal gånger under min uppväxt och jag var enda barnet).

    Det där har gjort att jag föreställt mig att alla fick det så mycket bättre redan under 50-talet. Så berättar du här om en ganska eländig boendestandard (med dagens mått mätt) så sent som in på 60-talet.

    Det du berättar får mig att tänka på Gunnar Myrdal, som under trettiotalet roade sig med att fråga sina studenter i juridik (på den tiden var det ju bara den rena överklassen som studerade vid universiteten) hur många rum de trodde att folk i allmänhet hade i sina lägenheter och de flesta gissade på 5 rum och kök som en normal boendestandard, en otrolig lyx på den tiden då faktiskt ganska stora familjer inhystes i ett spisrum med dass på gården (alltså ett enda stort rum med spis och bästa fall vask).

    Så lätt är det att bedra sig och få helt felaktiga förställningar om hur andra människor har det. Det påminner mig också om när man för några år sedan intervjuade ”invandrarbarn” i ett av invandrarområdena i Stockholm och dessa trodde att invandrarna var i majoritet i Sverige.

    Jag gifte mig och fick barn i mitten av 60-talet, och då köpte vi en HSB-lägenhet på två rum och kök, fullt modern, så jag trodde faktiskt att de allra flesta hade sådana lägeheter vid den tiden, men så du berättar nu att så inte alls var fallet.
    Man lär sig ständigt något nytt, trots att man tycker att man har levt ganska länge och vet ganska mycket om hur det varit i Sverige de senaste 50 åren. Mycket nyttig din berättelse som jag är glad att jag fått ta del av.

  2. Hej 60-talist!
    Din beskrivning känns igen fast jag själv inte bott i just rivningskåk. På 50-talet så var det ju många i Stockholmsområdet som inte hade varmvatten och bad. Ett starkt minne som sitter kvar hos mig är en badinrättning som fanns i anslutning till ett tvätteri där jag bodde. Dit fick vi i mitten på 50-talet vallfärda för att bada och basta med skolfröken. Med fasa minns jag hur vi stod med tvättbalja och rotborste och tvagade varandra på ryggen och sedan föste skolfröken in oss i bastun. Själv stod hon utanför dörren, som hade ett litet fönster så att hon kunde se in. Hon stod där som en dirigent och vi skulle sitta där inne och sjunga. Det var mitt första möte med bastubad. Det dröjde till 70-talet innan jag gick in i en bastu igen. Det retar mig än i dag att hygienen var en kollektiv handling!

  3. Kvinnlig 40-talist:
    Festlig att du talar om badinrättningar. Vi tvingades till skoltvagning, av samma slag, jag hatade det och tål fortfarande inte att bastubada. Jag kvävs efter 30 sekunder 🙂

  4. Som vuxen har man ju tagit upp kampen mot det mesta, ävenså bastubad, men bastubad är inget jag ägnar mig åt ens vart tionde år. Såväl bastubad som övrig skolgång framkallade länge kvävningskänsla. Skräcken för vaccinationer sitter kvar än idag. Skolsyster var visserligen ingen torterare, men allt från 50-talets skoltid hade en viss prägel av militär ordning och uppställning. Eterlukten kan jag känna än idag.

  5. Många familjer bodde ju i 1 rok fram till 60-talet då miljonprogrammet förverkligades, men innan dess så byggdes dock en hel del bostäder, som inte vem som helst hade möjlighet att efterfråga. Dom som kunde efterfråga bättre bostäder på 50-talet var framförallt de som hade någon koppling till LO-kollektivet. Efterfrågan på bättre bostäder präglades ofta av att man hade en viss status på arbetsmarknaden samt tillgång till information om att det fanns bättre bostäder att efterfråga.

    Här i min dåtida nybyggda stadsdel i Stockholm så var det så på 50-talet att lärarna fick välja först och sedan företagarna. Att det var på detta sätt har de som flyttade hit berättat för mig!

  6. Kerstin: Roligt att även 40-talister har mer att lära av oss yngre 🙂 Bastubad gillar jag däremot skarpt. Mammas finska traditioner har satt sina spår i hennes avkomma. Rengöring i skolans regi var jag aldrig med om, eftersom de flesta elever faktiskt hade badrum hemma.

    Kvinnlig 40-talist: Nähä, jag är 50-talist :-). Och visst var det miljonprogrammen som gjorde att min familj fick en drägligare bostad. Det hände sig år 1967 i min lilla stad och fler byggen följde på detta första. Numera satsas det mest på dyrbara lyxbyggen, även från det kommunala bostadsbolagets sida.

    Anonym: Eterlukten minns också jag. Och de däringa plåsterlapparna på bröstet för att testa om tuberkulosvaccinet fortfarande frammanade tillräckligt med antikroppar. Läkarskräck hade jag dock, för skolläkaren var ingen trevlig typ. Jag kände mig alltid äcklad av hans ingående blickar på min kropp.

  7. Susanne:
    Det där med tuberkulostesten,plåsterlapparna, var en ren mardröm varje år. Jag fick nämligen aldrig utslag av plåstren utan var tvungen att ta en testande spruta varje år. Jag grät år ut och år in av skräck inför den där sprutan som jag visste att skulle tvingas ta varje år, och som äntligen visade att jag var resistent. Det där hade jag glömt, men erinrar mig när du skriver om de där testen.
    Tur att man inte hela tiden lider av de skräckupplevelser man genomgick i skolan 🙂 Jag var paniskt rätt för sprutor och tandläkaren.

  8. TBC dyker ju upp igen i vårt samhälle, kanske är det dags att göra ett test igen? Visst hette vaccinationen calmetten? I vilken ålder vaccinerades man? Visst är det det märke man har på låret?

  9. Kvinnliga 40-talist:
    Jo, det kallades calmettvaccin och man satte det högt upp på låret ja (det var före de korta kjolarnas och bikinins tidevarv, där skulle märket inte synas :-).
    Vet inte om det skulle ge livslång immunitet.

    Sedan är det ju dessvärre så att vi fått nya varianter av TBC, som är resistenta mot antibiotika, och frågan är om de gamla vaccinerna hjälper även mot dessa former. Jag vet inte. Någon annan som vet?

  10. Kerstin: Jag tror att vaccinering skyddar även mot de antibiotikaresistenta tuberkelbakterierna, men säker är jag inte. Att bakterierna är resistenta mot antibiotika har ju egentligen ingenting att göra med vaccinet, som ju i kroppen sätter igång produktionen av våra egna antikroppar.
    Livslång immunitet ger vaccinationen inte!

    Kvinnlig 40-talist: Min första pojke vaccinerades mot TBC några dagar efter födelsen, som skedde i Centralamerika. Det är nog den vanliga åldern. Även min andre pojke lät jag vaccinera, men först i femårsåldern, eftersom hans pappa haft sjukdomen.

  11. Spårvagn? Är det någon som har åkt spårvagn någon gång?

    Det är det nog – själv har jag, som barn, åkt spårvagn 15 mellan Esplanaden i Sundbyberg och Norra Bantorget i Stockholm. Jag tror att spårvagnarna fanns kvar till någon gång mot slutet av 50-talet. Jag hade en kamrat vars pappa var konduktör på spårvagnen så ibland fick vi åka med när han var i tjänst. Sedan kom bussar och en massa bilar och spåren togs bort och där blev istället parkeringsplatser.

  12. Tycker mycket om det du skrev! Underhållande att se lite sunda saker och inte endast det generella grejerna som man kan läsa om varenda dag. 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *