Vådan av att vara stadsbarn

"Knack, knack, knack", på dörren till vårt arbetsrum i eftermiddags.

"Är Susanne här?" hör jag bakom ryggen där jag sitter vid datorn och skriver e-post till förälder.

"Nej", hinner jag säga innan frågan kommer. "Ni får inte sluta tidigare."

Sista lektionen på fredagseftermiddagen är det alltid lika jobbigt att motivera eleverna. Denna fredagseftermiddag mer än någonsin. För:
– alla bussbarn kom inte till skolan p.g.a. snöoväder.
– alla elever som utnyttjar Skånetrafikens tåg för att ta sig till och från skolan blev efter lunch hemskickade p.g.a. snöoväder.

Kvar i skolan blev stadsbarnen, som bara kände sig orättvist behandlade hela dagen. Det hjälpte inte hur mycket jag pratade om att det faktiskt är ett privilegium att få gå i skolan, de tyckte bara att hela världen var emot dem, speciellt lärarna, eftersom de inte som de andra fick vara hemma och göra vad de ville.

Sista lektionen hade jag nio elever som fick hur mycket uppmärksamhet som helst, men inte var motiverade att göra något alls. Jag gav upp och släppte dem faktiskt tio minuter före utsatt tid.

4 reaktioner till “Vådan av att vara stadsbarn”

  1. Det gjorde du ratt i! De maste ju ocksa fa kanna att det ar nagot speciellt med snoovader. Nar det snoar har sa kan mina barn inte ga till skolan men jag tror inte att det ar sa mycket att de slipper skolan som de blir glada av, snarare att det ar ANNORLUNDA och lite lagom katastrofigt!

  2. Visst, det annorlunda som bryter rutinerna välkomnas alltid. Och sedan blir det skönt att komma tillbaka till rutinerna igen, för annorlunda kan det ju inte vara jämt för då blir det annorlunda vardag och då behövs det något som bryter vardagen… hmm, eller hur det nu är…

    Men så mycket snö kommer det väl inte i Toscana?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *