Jag har nyligen upptäckt några bloggar skrivna av lärare och lärarstuderande och som nästan enbart skriver om skolfrågor. På en av dem,
En lärares reflektioner, läser jag idag hans tankar om eldsjälar i skolan. Jag började skriva en kommentar, men den blev så lång att det får bli ett eget inlägg här:
Även den starkast brinnande eld falnar så småningom i brist på tillförd energi. En del kan brinna länge som solen, andra brinner ett kort ögonblick som en hastigt uppflammande tändsticka.
Jag tror, och är t.o.m. övertygad om, att alla vi som en gång utbildade oss till lärare hade gnistan som tände elden och gjorde att vi nästan jobbade ihjäl oss de första åren, måna om att göra allt för eleverna. Så småningom orkade man inte riktigt allt det man ville, eftersom annat i livet också pockade på uppmärksamhet, t.ex. familj och egna barn. Vad lätt att de egna barnen kommer i kläm när man lägger all energi på de andras.
Efter mer än tjugo år i yrket, känner jag att mycket ändå finns kvar av den ursprungliga glöden, men också att jag varit tvungen att inse min begränsning. På något sätt har jag hittat en balans mellan det jag ville och det som är. Jag är nöjd om jag kan få några elever att ta sina liv på allvar och göra något av det. Tyvärr syns ju inte resultatet med en gång och om det blir något resultat av det man gjort eller sagt så får man kanske inte heller reda på det. Eleverna går vidare och själv stannar man kvar.
Många vill också förändra skolan när de kommer ut och tror att alla andra ska vara med på det. Jag tror inte det är så enkelt där heller utan man måste inlemma sig i den verklighet som finns och inte hasta på med förändringsarbete. Skolan har fått stå ut med så många förändringar under senare år och jag tror nog att det behövs lite lugn och ro vad gäller nya saker. Förändringar måste få ske i lagom takt och på initiativ av dem som är ute i verkligheten. I ett samarbete med alla!
Det är fantastiskt det här med att möta nyblivna lärare eller de som är på väg ut. Från dem kan jag själv få lite energi som håller igång min egen glöd. Men på samma gång undrar jag lite över hur länge de ska orka, de som är så där otroligt energiska. Faktiskt tror jag inte de håller länge utan blir som en kortvarig fyrverkeripjäs: en stor flamma som ganska snabbt slocknar på den svarta himlen. Bättre då en liten seg stjärna som tar det lite lugnt och inte rusar iväg alldeles för snabbt. Då räcker energin längre.
”Efter mer än tjugo år i yrket, känner jag att mycket ändå finns kvar av den ursprungliga glöden, men också att jag varit tvungen att inse min begränsning. På något sätt har jag hittat en balans mellan det jag ville och det som är.”, skriver du. Precis så känner jag också, trots att jag bara jobbat hälften så länge som du.
Och så tror jag de allra flesta tänker efter att den första förändringsglöden lagt sig. Och tur är kanske det.
Väldigt klokt och insiktsfullt skrivet! Själv har jag lämnat skolvärlden efter bara 10 år och håller på att omskola mig!
Jag tror att det var väldigt klokt att pensionera lärare vid 60, som man gjorde förr, i synnerhet om man månar om de yngres utbildning och framtid.
Jag märkte så tydligt påmig själv, och jämngamla lärarbekanta sade samma sak, när jag närmade mig den åldern, att energin, entusiasmen och engagemanget började sina. Det var inte lika roligt längre. Inte minst när jag insåg att min värld var så otroligt olik de ungas. Jag kunde helt enkelt inte längre göra mig en föreställning om hur det såg ut inuti huvudena på unga människor, de som vuxit upp under så radikalt annorlunda förhållanden mot dem jag växte upp med.
Du anonyme: Blir förstås nyfiken på varför du lämnar läraryrket och till vad du omskolar dig. Har ibland också haft den tanken, men hur det nu är så trivs jag bra där jag är. Uppskattar umgänget med eleverna som jag tycker ger mycket just för att jag får inblick i en annan generations funderingar.
Kerstin: Ja, inte vet jag om jag orkar till pensionsdags. Jag hoppas ju det, men det är ofta alltför mycket jobb och för lite tid. Än tycker jag inte det är svårt att hänga med i elevernas värld, kanske för att jag själv har barn i den åldern. Den dagen de är vuxna blir det svårare att hålla sig a jour med det som rör sig i tankarna hos tonåringarna. Men den dagen, den sorgen.
Susanne:
Jo, det där med egna mindre barn spelar nog in. När jag var 50 var min dotter redan 30 och idag är hon över 40, och hennes uppväxt var ju dessutom mer lik min. Och inga barnbarn har jag heller att kalibrera mot 🙂
Jag är lite intresserad av lärarbloggar också, eftersom jag har skolbarn. Jag brukar läsa den här, kolla gärna, tycker han skriver bra:
drcai.webblogg.se
/Blomma