Tillståndet en vecka efter

Upp och ner är vardagen fortfarande, nu en vecka efter cancerbeskedet. Datum för operationen är ännu inte klart och därför går det inte att planera andra aktiviteter på ett vettigt sätt.

Yngste sonen ska iväg till en väninna medan jag är inlagd, men när?
Kommer vi att kunna åka till Italien som planerat eller ska resan avbokas och pengarna förhoppningsvis betalas tillbaka?
Ska jag hinna med att sätta betyg på eleverna?
Hur går det för min lärarkandidat?
Studiebesöken jag bokat in med mina klasser, kommer de att kunna genomföras?

Försöker för sonens skull hålla humöret uppe och vara så lugn som möjligt så att han inte ska bli mer orolig än han redan är. Men det är svårt när tårarna bara vill ut och tröttheten efter sömnlösa nätter gör att det värker i kroppen. Även inför eleverna försöker jag vara som vanligt så att de inte ska märka hur jag mår (de vet inget om min sjukdom). De flesta av mina kollegor vet vad som hänt och ger mig många tröstande ord och undrar hur jag mår. En av dem kommenterade idag mitt oerhörda lugn och tyckte inte det märktes någonting av oro hos mig.

Jo, jag ger säkert ett intryck av otrolig fattning inför beskedet jag fått. Vad lätt det tycks vara för mig att visa säkerhet och lugn, fast jag inombords mår så dåligt och är så orolig som jag aldrig någonsin varit. Jag skrattar och skämtar som vanligt och anstränger mig verkligen för att låtsas som om allting är väldigt enkelt och inte alls speciellt allvarligt. Operation och så är allt som vanligt igen, eler hur?

Måtte det vara över snart och att jag finge vila! Bara sjunka in i narkosens sövande droger och låta läkarna göra vad de måste. För nu orkar jag snart inte längre visa mig lugn och stark!

2 reaktioner till “Tillståndet en vecka efter”

  1. Hej Susanne!
    Jag förstår att du fått ett tråkigt besked och att du oroar dig för hälsan. Ja, jag förstår att det är tufft… men glöm inte att väldigt mycket lyckas läkarna bota. Jag vet förstås inte riktigt vad du drabbats av, men trots det vill jag peppa dig att inte ge upp. Tvärtom!
    En VARM kram
    Mia

  2. Jo, jag tror också att allt kommer att avlöpa bra till slut, men innan jag är förbi operationen och ovissheten om ytterligare tumörer är allt som ett enda stort svart hål jag sjunkit ner i och inte kan kravla mig upp ur. Jag bara sitter där.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *