Idag tog jag en promenad till min skola för att berätta för mina elever vad som hänt mig. Tyckte det var bäst så, eftersom de var oroliga för sina betyg och undrade varför jag inte kom till skolan. Ryktena kommer lätt i svang och jag fick höra att de bl.a. trott att jag fått jobb på en annan skola eller skulle flytta tillbaka till Italien.
Det var jobbigt att ställa sig inför klasserna och säga: "Jag har cancer och kommer inte tillbaka mer den här terminen." En kollega följde med mig och fick faktiskt hjälpa mig att berätta, när min röst försvann. Men det gick bra till slut. Några elever blev väldigt tagna, speciellt en tjej som hade egna erfarenheter av cancer i familjen.
Trots att det kändes så jobbigt att stå där och berätta så var det bra att jag själv fick säga det och inte någon annan. Dessutom fick jag förklara att deras betyg kanske inte blir alldeles rättvisa denna terminen, men att det går att rätta till inför slutbetyget.
Och när jag gick från skolan blev jag riktigt rörd och varm långt in i själen när några elever kom fram och kramade om mig med tårarna i ögonen och önskade mig lycka till.
Jag har läst dina inlägg om cancern. Jag känner igen det där med koncentrationssvårigheterna, jag hade ett par månader av ovisshet. Hela situationen är stressfylld ända tills allt är avklarat. För mig har nästan allt fungerat ovanligt bra. Jag frågade en sjuksköterska vad hon trodde det berodde på. Hon svarade helt övertygad att det var min vilja att bli frisk. Jag skulle vilja dela med mig av den till dig. Tänk på dom människor du älskar, och som älskar dig, är mitt bästa råd för att få den viljan.
Det skall säkert gå bra för dig också!
Tack för dina ord, Hans!
Jo, och innerst inne är jag ganska övertygad om att allt kommer att gå bra och att jag blir helt frisk igen. Har pratat en hel del med andra som drabbats och alla säger de som du, att det är väntan fram till klara besked som är det värsta. Och snart är den över för min del.