Söndag i min italienska familj innebär alltid stor lunch hos min f.d. svärmor. Hennes yngste son med fru och två barn kör alltid de ca sju milen från sitt hem för att umgås med sina syskon, syskonbarn och åldersstigna mostrar. Att utebli kommer helt enkelt inte i fråga.
Det dukas upp i köket med finporslinet, pastan eller riset serveras som primo, brödet läggs på bordet, vinet hälls i glasen, fisk eller kött samt grönsaker kommer in som secondo och så till sist sätts espressobryggarna på och fram kommer fatet med pasticcini som sonen köpt med sig från någon pasticceria på vägen.
Och så pratas det och pratas så jag nästan får ont i öronen. Samtalen går på flera håll samtidigt och det är svårt att hålla i alla trådar. Visst, jag förstår och pratar italienska, men det är en helt annan sak att ha ett stilla samtal på tu man hand med någon än att befinna sig mitt i mängder av pågående samtal som helt plötsligt ändrar riktning. Ibland stänger jag helt enkelt av öronen. Det kan bli för mycket med all denna italienska och koncentrationen är svår att hålla uppe. Att dessutom hinna yttra något i debatten om maten eller familjens angelägenheter är nästan omöjligt för mig. När jag hunnit tänka efter och formulerat det jag skulle kunna bidra med har samtalsämnet redan blivit passé.
Fast jag saknar verkligen de där söndagsmiddagarna. Det blir aldrig tiktigt av nu för tiden när ingen av svärföräldrarna finns kvar i livet. Ibland försöker vi att ordna riktig söndagsmiddag här hemma, men det blir inte riktigt likadan, även om vi nog kan prata en hel del, vi fem (sex).
Jo, visst är de gemytliga, men det kan bli för mycket av det goda.