Näpp, av händelsen för en dryg vecka sedan blev det ingen efterföljd för elevens del. Pappan blev uppringd av rektorn först en vecka efter och inget mer lär hända. Trots att det talas vitt och brett om "nolltolerans" vad gäller våld och bråk mellan eleverna och varje händelse polisanmäls, så blir det ingen anmälan i det här fallet. Lärare är gubevars inte lika viktiga.
Till råga på allt ska jag i veckan ha ett utvecklingssamtal med eleven och pappan – ensam! Vill inte! Vill verkligen inte! Tänker snart vägra befatta mig med eleven! Vågar jag det? Får jag det? Utan att mista jobbet?
Så nu undrar jag om det är någon som vill anställa en snart ett halvsekel gammal högstadie/gymnasielärare? Nähä, inte det.
Det där tycker jag att du ska ta upp med facket. Du ska inte behöva sitta ensam med grabben och hans pappa, du ska ha med dig ett stöd och ett vittne.
SÅ dåligt! Och typiskt. Vi borde verkligen bara strunta i allt dumt snack om hur man ska vara och inte vara. Använda tiden till bara undervisning. Vi ska alltid stå där som kanonmat, men när det smäller är det aldrig någon som står på vår sida. Vi har inga som helst ”maktmedel”. Eleverna skrattar åt våra löjliga tillsägelser som bara vi tror på. ”VAd ska du göra åt saken” är en vanlig kommentar när elever blir tillsagda. Hämta rektor, typ. VAd gör rektor? Ingenting, typ. Den enda möjligheten vi har att bli åtlydda är att ha en så pass bra relation till eleverna redan innan det händer något att de faktiskt litar på och respekterar oss. Men det finns ju sådana som inte respekterar någon. Du måste kunna prata med ditt skyddsombud. Du ska under inga omständigheter behöva ha utveckligssamtal med eleven om du är rädd! Du måste kunna kräva att det händer mer än så. Stå på dig!
Kerstin: Jo, idag pratade jag med mitt fackombud och han föreslog att jag skulle be rektorn vara med vid samtalet och om det inte gick, skjuta på det och definitivt inte gå dit ensam. Jag gjorde som han föreslog och fick ett ja från rektorn. Även den andre läraren som blev angripen kommer att vara med.
Nu hoppas jag bara att det blir ett bra samtal och att pojken och hans pappa förstår allvaret i händelsen.
Aha: Du har så rätt i det du skriver. Vi har inte några som helst befogenheter när det kör ihop sig så här, absolut ingenting att sätta emot mer än att prata, samtala, övertyga med allt det tålamod vi bara kan uppbära. Genom samtalet löser man många av de små vardagsproblemen, men så kommer sådana här situationer där ilskan har blivit alltför stor för att samtalet ska kunna föras lugnt. Tack och lov att det inte sker så ofta!
Det var ju bra att du får stöd och uppbackning. Det är det minsta man kan begära. Hoppas att det blir ett bra och konstruktivt samtal som ger resultat så att du kan känna dig bättre till mods.
Och vad är det som gått så alldeles uppåt väggarna snett i dagens skola?
Efter femton minuters väntan ringde rektorn till föräldern som utbrast: ”Fan, var det idag!” och lovade komma inom tio minuter. Han kom, men utan pojke, och samtalet är framflyttat till nästa vecka.
Får se om jag orkar en gång till.