Ett skrik på hjälp – eller?

För första gången i min drygt tjugoåriga lärargärning har jag idag blivit handgripligen attackerad av en elev. Jag känner mig som om jag aldrig mer vill jobba som högstadielärare. Något är fel när det blir så. Varför har skolan blivit allt hårdare? Varför blir orden som brukas bland eleverna allt otäckare? Hur kan det gå så långt att en elev ger sig på lärare? Var finns spärrarna?

Egentligen förstår jag så väl eleven, som har en fruktansvärt jobbig hemsituation. Någonstans tar han ut sin förtvivlan och ilska. Idag var det jag och en annan lärare som stod i vägen. Upprinnelsen var att han hade blivit tillsagd att lämna klassrummet av den andre läraren. Killen blev arg och tog tag i armen på läraren och vred runt. Därefter rusade han ut ur klassrummet, ropandes fruktansvärda glåpord som jag vägrar upprepa här. Utanför salen kom jag, på väg till en annan lektion. När jag hörde hans okvädningsord stoppade jag förstås killen och menade på att han definitivt inte skulle yttra sig så om någon enda person. Och då for han ut mot mig i stället med alla orden och slutade med att gå emot mig och knuffade med båda händerna så att jag nästan föll omkull. Min första känsla var faktiskt häpnad, eftersom jag aldrig någonsin blivit behandlad på det sättet av någon elev. Därefter blev jag rädd och sedan sprang jag iväg för att söka hjälp hos rektorn som turligt nog var anträffbar.

Och tankarna far nu i huvudet fram och tillbaka: Varför spårade det ur? Vad kunde jag gjort i stället? Ändå tycker jag att jag gjorde rätt. Att låtsas som ingenting när en elev beter sig så fruktansvärt illa hade varit ännu mer fel. Då accepterar man i tysthet att det är rätt att säga vilka fula ord som man vill eller att ge sig på lärare. Och det är det inte!

5 reaktioner till “Ett skrik på hjälp – eller?”

  1. Stackars dig! Måste kännas hemskt!Tycker att det är väldigt svårt det där. En enda gång har det hänt att jag inte sagt något, sent en fredag em, jag var praktiskt taget ensam i skolan och råkade på ett gäng med stora 18-åringa killar som höll på att kasta tidningar ur ett tidningsställ omkring sig. Fanns inte en chans att jag skulle ha klarat mig utan en snyting om jag sagt något. Gick dock direkt till rektor som tack och lov var kvar. Så fick han lösa situationen. Tycker att man faktiskt också måste få tänka på den egna säkerheten. Säger man till alltid annars så är det ok att man låter bli när situationen är tydligt hotfull. Fast du hade antagligen inte uppfattat att killen var så arg, innan du sade något.

  2. Det är klart att du gjorde rätt som sade ifrån. Det spelar ingen roll hur arg en elev är, han ska inte bete sig på det sättet.
    Att man sedan avstår från att säga något om man känner sig alvarligt hotad, som aha skriver om, är ju förståeligt och riktigt, men det borde aldrig behöva gå så långt i en skola att en lärare känner sig så allvarligt hotad.

  3. Jag tycker också du handlade helt riktigt! Den här tendensen i samhället skrämmer mig. Alla barn och ungdomar som mår så fruktansvärt dåligt så det ofta leder till självdestruktivitet eller aggressioner som riktas mot andra människor. Som väl var så verkar inte det här ha lett till några fysiska skador. Hur ni som drabbades mår psykiskt efter det här vet jag förstås inte.

    Politikerna verkar inte göra det här till någon valfråga nästa år heller. Att något är fel i vårt samhälle är väl lätt att se, den höga långtidssjukskrivningen och ökande våldet talar tydligt nog, tycker
    Mia

  4. Tackar för medkänsla.

    Egentligen finns det massor av lärare som råkar ut för sådant här. För mig blev det första gången och det har satt igång en hel del tankar. Det jag nu undrar är vad rektor kommer att besluta beträffande eleven. På min skola har vi som regel att alltid polisanmäla våldsamheter som sker mellan elever, men jag vet inte om det här kommer att gå längre än till ett samtal med föräldern. Och frågan är om en polisanmälan kommer att leda någonstans. Men det kommer förstås inte heller ett föräldrasamtal att göra.

    Det jag skulle önska för sådana här elever är att de får en större kontakt med vuxna som har tid med dem och som kan hjälpa dem att komma på rätt köl i livet. Mycket blir fel när föräldrar inte tar sitt ansvar och ungdomar lämnas ensamma med varandra. Händelserna som skildras i ”Flugornas herre” tror jag är fullt möjliga när vuxna inte kan föregå med goda exempel. Att skolans personal ska hinna med alla dem som inte har föräldrar som ställer upp p.g.a. diverse omständigheter ser jag som omöjligt med den arbetsbörda som redan ligger på dem. Tänk om kommunerna kunde anställa några av de som nu går arbetslösa för att öka vuxentätheten i skolorna. Men det finns förstås inte pengar till det, även om det skulle lösa såväl en del arbetslöshet och på lång sikt också kunna ”rädda” en del ungdomar från att komma snett i livet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *