Det kom ett telefonsamtal till skolan och plötsligt blev jag en av de 450 i statistiken.
Orkade inte möta eleverna.
Gick hem.
Tankarna springer runt i oändliga kretslopp.
Kroppen är matt.
Skakar.
Mår illa.
Fryser.
"Chocktillståndet, det första stadiet på vägen tillbaka", sa skolsköterskan.
Återkommer.
Åh, är så ledsen för din skull. Vet inte vad jag ska skriva. Håller bara tummarna för att det ska gå bra. Kanske det är lite lite tröst att veta att det finns en ”aha” där ute som tänker på dig?
Kram.
Vi har drabbats i familjen. Om det är någon tröst så tänker jag på dig.
aha: Bara att skriva det du skrev gör mig varm.
Naseer: Visst ger det tröst.
Många fina vänner finns det i besvärliga stunder, både här och där.