Jag undrar idag över min kommuns skolpolitik efter att ha läst i tidningen att man beräknar ett överskott i kommunens budget på 24 miljoner. Konfunderad blir jag eftersom vi på min skola blivit ålagda ett sparbeting på 700 000 och därmed fått större klasser och i stort sett inga vikariepengar. Hur jag än grunnar kan jag inte förstå att det ska sparas inom skolan. Tänk vad en enda av dessa miljoner kronor kunnat göra för att få en drägligare tillvaro för både elever och lärare.
Nej, jag klarar inte den här logiken, trots att jag anses vara ganska logisk till min natur. Kan någon förklara för mig? Snälla!
Det där, Sassa, beror på att Sverige inte behöver uttbilda vanligt folk i framtiden. De rika betalar snart för fina skolor för sina barn och resterande med utbildning som man behöver kan man köpa mycket billigare från Indien!
Förlåt – jag upprepade mig visst :-)!
Att friskolorna blivit skolor för dem med både studievana och pengar är sant. I min hemkommun lyser dock friskolorna nästan helt med sin frånvaro. Endast en montessoriinriktad låg- och mellanstadieskola har vi här.
Jag tror att felet med de bristande resurserna kan bero på att de som styr över pengarna har så liten inblick i hur det ser ut i skolvärlden. Vad jag önskar att politikerna faktiskt följer med en lärare eller elev i vardagen och ser alla de slitna läroböcker, alla de gamla datorer som lappats ihop av delar som utrangerats från storföretagen, ser bristen på laborationsmateriel, labsalarna med klasser på 25-30 elever som ska arbeta samtidigt eftersom man inte längre har råd med halvklasser, ser hur man som lärare springer fram och tillbaka precis hela arbetsdagen för att försöka hjälpa så många som möjligt, ser de elever som behöver en helt annan typ av undervisning för att klara målen och få sina betyg.
Men att man också ser de positiva delarna av skolan, den tillfredsställelse man får när det faktiskt fungerar för en elev man inte trodde skulle kunna fungera, när eleverna förstår något invecklat man förklarat, alla de små samtal man hinner med, när man får frågor om livet som de inte vågat fråga förut och man börjar diskutera något helt annat än det man planerat bara för att intresset väckts. Kort sagt, allt det som gör det värt att fortsätta sitt arbete som lärare.
Jag känner igen det senaste Susanne. Lärarjobbet är slitigt men när det lossnar för en elev, då känns det som världens bästa jobb.
Dessvärre rider sparande politiker högt på den saken, och jag är ganska övertygad om att om det var fler män i lärarkåren, som det var förr, då hade protesterna mot nedskärningarna varit kraftigare. Vi kvinnor liksom bara accepterar och accepterar och sliter mer och mer, för de där stunderna av tillfredsställelse – tills vi gått in i väggen!
Visst har du rätt i att vi kvinnor tycks acceptera mer. Jag är också övertygad att yrkets status har sänkts med den allt ökande kvinnodominansen i yrket. Nu är det ett låglöneyrke, trots den ganska långa akademiska utbildningen.
Och jag blir rädd när jag märker att politikernas ensidiga tankar på att ekonomin ska gå ihop får som följd att så många får det allt sämre. Kan inte kommunalpolitikerna någon gång inse att det de allra flesta vill ha är en grundtrygghet i form av bl.a. utbildning och fungerande sjukvård? Och att detta kostar om det ska fungera bra!