Min bil är inte längre min bil. Det är inte längre jag som ska köra den för nu har den flyttat till en annan stad och övergett mig.
Även om det bara är en sak så kändes det faktiskt lite sorgligt att sälja den. Och den känner sig säkert också vilsen. Den har ju känt bara mig i sitt 12 år långa liv. Mängder av minnen är förknippade med den. Som den dagen vi köpte den i Monza i Italien. Det haglade stora tennisbollar från himlen och de hotade att skada lacken. En skogsdunge blev räddningen. Och när vi blev påkörda på motorvägen i Lichtenstein av en stark BMW. Vi fick återvända till Italien i stället för att köra till Sverige. Ett nytt försök att ta sig till Sverige blev då jag återvände för gott. Den gången lyckades det och bilen blev då en invandrare liksom jag. De italienska registreringskyltarna ersattes av svenska sådana. Något blev fel vid registreringen så det sitter små skyltar i stället för de stora som borde sitta där. Och byta var inte att tänka på. En gång registrerat alltid registrerat, svarade man mig när jag försökte.
Men nu jag har insett att det faktiskt kostar mer än det borde att ha bil och pengarna behövs så väl till lägenhetsköpet. Dessutom har den de senaste månaderna mest stått i garaget. Cykeln har använts flitigt och det mår vi bara bra av.
Och så går jag här och undrar om min älskade bil ska klara sig bra i fortsättningen. Tänk om den plötsligt lägger av, trots att den alltid har startat när jag har velat ta mig en tur. Den kanske inte alls vill vara hos sin nya ägare utan längtar tillbaka till mig och hämnas genom att inte fungera normalt.
Men det ska nog fungera ändå. Köparen är ju en mycket trevlig person som helst av allt önskade sig just den här bilmodellen. Lycka till!