Sonen är som sagt tio år fyllda. En tioåring går i år i fjärde klass. Skolan slutar de flesta dagar kl. 14.00. Efter sonens skoltid organiseras fritidsverksamhet. Eftersom jag oftast slutar arbetet på min skola mellan kl. 15.30 och 17.00 så jag låter honom vara där för att veta vad han gör och för att han ska få en vettig sysselsättning på eftermiddagarna.
Idag har sonen och jag haft en stor diskussion om denna fritidsverksamhets vara eller icke-vara för hans del. Tårar, hulkningar och tröstlösa utbrott kom från sonen medan jag som förhoppningsvis förstående mamma lyssnat på sonens argument, försökt tala honom tillrätta och förklarat varför jag anser att han ska befinna sig på fritids medan jag arbetar.
Han är absolut övertygad om att fritids är kass. Det säger ju alla. Dessutom är det nästan inga fyror som går där och knappt ens treor. Då ska väl inte han behöva gå där heller! Det är ju orättvist! Han vill ju inte leka med tvåorna och de ännu yngre eleverna.
När jag hör det här både från sonen och från personalen (inte att fritids är kasst utan att det är så få treor och fyror som deltar i aktiviteterna) börjar jag undra:
Var finns alla barn när deras föräldrar arbetar? Visserligen minns jag att jag själv var ett nyckelbarn från tidig skolålder, men idag finns det ju möjlighet att ha barnen på fritids tills dess de fyllt tolv år. Varför utnyttjas inte denna möjlighet mer i min kommun? Kan det vara att man inte anser det värt att betala för den verksamhet som anordnas och föredrar att barnen är ensamma hemma eller hos någon kompis som också är ensam hemma? För så är det bland min sons kompisar. De går ut och in hos varandra och har ingen vuxen i närheten. Jag blir orolig över det här. Jag vill inte att min son mer eller mindre ska driva runt bland olika kompisar utan vuxna i närheten.
Kompromissen i kväll blev att han ska vara på fritids fyra dagar i veckan och vara hemma själv den dag han också tränar elgitarr på kulturskolan. Efter vår flytt om en månad ska beslutet omprövas eftersom vi då kommer att bo närmare min mamma. Och tills vidare är han något så när nöjd, speciellt när jag lovade att han får gå hem själv tre dagar i veckan efter att jag meddelat fritids per telefon innan jag går från jobbet.
Ändå kan jag inte låta bli att undra om det är jag som är en riktig hönsmamma som låter honom gå kvar på fritids?
Min 15-åring fick gå på fritids rätt länge, men för fyrorna till sexorna kallades det fritidsklubb istället. Det innebar att det var jättemånga barn (ca 40) och tre personal, inga aktiviteter anornades, utan de fick roa sig själva med det som fanns av spel, fotbollar och annat. Det blev ofta stök och bråk, vilket resulterade i att han inte orkade vara där, utan fick sluta och vara hemma med storasyster i stället. Hon är tre år äldre, så det var ju en viss trygghet. Lite jobbigare om de är ensamma.
Jo, det kan nog vara stökigt på sonens fritids också, men ändå finns det vuxna som åtminstone kan kontaktas om något skulle hända.
Kanhända det är det du beskriver som gör att så få kommer numera. Fick höra att det är 60 barn inskrivna och fem i personalen, varav någon deltid.
Ja, tror att det är det som är orsaken. Min kille mådde riktigt dåligt av att vara där. Han avskyr bråk och hade ont i magen när han var tvungen att gå dit. Vi studerade på den tiden och hade därför inte så långa dagar, sedan var grannen mitt emot hemmafru och våra barn visste att de skulle gå över till henne om det var några problem.Sådant ger ju en trygghet.
Förstår om barn inte vill vara på ett stökigt fritids där ingen har tid med dem. Att ha en vänlig granne är ju toppen. Så var det för mig när jag var liten. Jag och min syster var alltid välkomna till ”tant Jeppson”. Men sådana grannar växer minsann inte på trän numera, när de flesta arbetar.
Politikernas nedskärningar på fritidspersonal är väl det som ska ges skulden för att barnen får gå fritt utan tillsyn. Just åldern 10-12 år är kritisk, tror jag, och den ålder då det är viktigast att vuxenkontakterna finns.
Jag får nog lösa det hela med att min mamma ställer upp och tittar till honom.