Läser i Sydsvenskan om den svenska exporten av deckarlitteratur och hur bilden av Sverige utomlands påverkas av de bilder som ges av våra deckarförfattare. Tänker på en diskussion jag hade sist jag var i Italien:
En väninna (italienska) hade precis läst ut en deckare av Henning Mankell. Vilken det var minns jag inte, för jag blandar jämt ihop alla titlarna och den här var ju dessutom på italienska. MIn väninna undrade om det verkligen var sant som det stod i en liten blänkare på samma sida som alla annan information om boken, dvs. om man i Sverige verkligen sa du till alla man mötte, även till okända. På det kunde jag förstås bara svara jakande, men jag såg hur förvånad hon blev och näppeligen trodde mig. Jag nämnde också att ungdomar numera säger Ni till många äldre och även till mig, vilket irriterar mig väldigt när det händer. Så gammal känner jag mig inte.
I Italien däremot är bruket av du och Ni, dvs. tu och Lei, en av de första umgängesreglerna man bör lära sig som barn för att inte verka ouppfostrad. Att t.ex. säga tu till sin äldre moster eller till sin farmor är fullkomligt otänkbart. Var gränsen går kan vara svår att bedöma, men vid minsta osäkerhet är Lei att föredra.
När jag första gången kom till Italien och träffade min dåvarande mans släkt, talade jag ingen italienska. Så småningom lärde jag mig, men i början förstod jag inte hur oförskämt det var att säga tu till människor jag inte kände utan tilltalade dem precis som jag skulle ha gjort i Sverige. Senare upptäckte jag att min ingifta svägerska sa Lei till vår gemensamma svärmor och det efter att ha känt henne många fler år än jag hade känt henne. Att nu övergå till att säga Lei till min f.d. svärmor skulle inte fungera. Vi har pratat om det och hon accepterar helt och fullt att jag säger tu till henne. Just för att jag inte är italienska har gjort att mina ibland konstiga vanor har accepterats.
Olika umgängesregler kan ibland ställa till det för dem som inte känner till den andres vanor. Något att tänka på när man möter människor från andra länder och inte genast döma personen p.g.a. dennes kanske osvenska sätt att uttrycka sig. Fördomar, kallas det visst.
Det är därför jag föredrar engelskan. De har sitt you och de är upp till lyssnaren att tolka det som ett du eller som ett ni.
Enkelt och effektivt 🙂
I den delen av den mexikanska bloggsfären jag brukar gå och läsa i förvånas jag ofta hur den där författaren nämns. Till exempel här och här brukas det nämnas mycket.
VIlken bild av Sverige får dem av det å andra hand vet jag ej.
Naseer: Jo, visst hade det varit enkelt, för i italienskan (och för den delen även i spanskan) så måste man ju också hålla reda på verbböjningen för de olika formerna.
Julio: Den bilden lär inte vara speciellt ljus. Fast de verkar ju gilla det de läser.
Har förresten lyssnat på Mankell en gång då han var inbjuden till vårt eminenta bibliotek och då berättade han att Wallander är allt som han själv inte är.
Själv föredrar jag hans Comedia Infantil framför Wallander-böckerna.