Jobb idag igen efter ett hyfsat långt sommarlov. Eftersom dagarna den här veckan är kompbara var det inte alltför fullt i skolkorridorerna utan elever. Vaktmästaren (det heter förresten inte så längre, utan institutionstekniker!) var i farten med att laga trasiga stolar och fixa så att alla klassrumen har tillräckligt med möbler nu när klasstorlekarna ökar som de gör det här läsåret. Rektorn satt i möten hela dagen med diverse projektpersoner och blivande elever och deras föräldrar. Jag hälsade och kramade dem som kom idag. Några var pepparkaksbruna efter utlandsresor, andra var alldeles nya och presenterade sig snabbt för att sedan gå till respektive arbetslag.
Det är så anonymt det här med arbetslag på en stor skola. Små skolor i en stor skola. Man lär känna några kollegor väldigt väl, andra vet man knappt vad de heter. De tider är förbi då man dagligdags träffade de som hade samma ämnen som en själv. Jag saknar det. Dagligt umgänge med ämneskollegor ger alltid ny inspiration. Nu ska allt vara så brett som möjligt och ämneskunskaperna betyder allt mindre. I stället är det förmågan att integrera så många ämnen som möjligt i det man gör med eleverna som premieras.
Arbetslagen har förstås också sina fördelar, speciellt i kontakten med eleverna. De får färre lärare och helhetsbilden av varje elev blir tydligare. Föräldrakontakten blir lättare. Mina klasser har jag oftast i fem ämnen. I tre av de ämnena har jag utbildning. De övriga två har jag väl med erfarenhet fått ganska bra kläm på. Men fortfarande tycker jag det är urtrist med blommor och djur. Biologi är inte mitt ämne och jag får ibland kämpa för att inte visa mitt ointresse inför eleverna. Tacka vet jag matten, fysiken och tekniken!
Jag tycker det är häftigt med alla ”kompbara” studiedagar… är det så oviktigt det vi andra gör då att man lika gärna kan kompa bort dom – då kunde vi andra få ledigt…
Studiedagar (nåja, fortbildningsdagar) ska ju egentligen ägnas åt just fortbildning, men det verkar aldrig finnas pengar till det. Därav ”kompbarheten”.