Föräldratankar

Nu har sonen åkt. Det är tomt här hemma. Hans rum är tömt. Han kommer inte tillbaka på länge än.

Först nu börjar jag förstå att han faktiskt inte ska bo här längre, att han ska bo i Italien i åtminstone fem år. Och efter det undrar jag om han återvänder, för då har han hunnit bli hela tjugo år och kommer antagligen inte att flytta tillbaka till mamma igen.

Det italienska familjelivet är annorlunda än det svenska. Kontakterna mycket täta mellan alla i familjen, såväl morbröder och fastrar som svägerskor och farföräldrar. Det blev mycket av familjeliv under sonens första sju år i Italien och jag inser att han saknat det mycket. Att jämt ha någon att prata med, någon som bryr sig om varenda litet steg du tar, det är viktigt för barn. Kunna gå till en faster om mamma inte har tid just då. Eller slinka in till farmor ett tag och få någon liten godsak som mamma egentligen säger nej till.

Jag känner att jag inte alltid räckt till för honom, inte klarat att vara som den italienska familjen som nästan skämmer bort honom eftersom han blev det första barnbarnet av manligt kön. I stället har jag varit tvungen att lämna honom ensam många gånger och han har funnit sig i det.

Hjälp, var blev de av, de där åren då han växte upp? De bara försvann ju, i ett "jag hinner inte med"-rop.