Började på en kommentar till Naseer Alkhouri, som har bloggen Se till vänster, där går en arab (se länk i vänsterkanten), men min kommentar blev så lång så den får bli ett eget inlägg här. Naseer skirver ett inlägg om Att försvenska sitt namn, där han tycker att det är fler och fler invandrare och flyktingar som väljer att byta namn till något svenskare. MIna reflektioner på hans inlägg:
Visst, det skulle kännas som om man utplånade sig själv om man bytte namn p.g.a. omgivningens reaktioner. Det är dock det som kvinnor i Sverige tills för något tiotal år sedan alltid fick göra när de gifte sig. Tala om att assimilera sig till mannens släkt! Jag själv behöll mitt efternamn, mest av praktiska skäl, men även p.g.a. min känsla att utplånas om jag skulle tagit min mans efternamn.
Jag förstår ändå de personer med utländskt klingande namn som efter många jobbansökningar inte ens blir kallade till intervju eftersom de ju är kategoriserade på förhand. De får aldrig ens chansen. Med ett svenskt namn får de åtminstone möjlighet att visa vad de går för.
Har en bekant med latinamerikanskt ursprung och som har barn med en svenska. Som brukligt är i Latinamerika får barnen både pappans och mammans efternamn. Vis av sina erfarenheter funderar nu hela familjen på att låta barnen behålla endast mammans svenska efternamn.
Även mina egna barn har två efternamn som de använder lite som de tycker. Förnamnen är valda så att de inte ska ställa till med problem i något land. I Sverige blir det för det mesta mitt efternamn och i Italien pappas. I Sverige är de folkbokförda med båda sina efternamn, i Italien endast med det italienska, eftersom det där inte går att ha två efternamn. Hur de gör i framtiden vet jag inte, men problem med uttal och stavning av efternamnen stöter de på, liksom jag gjorde under mina år i Italien.
Visst önskar jag att var och en skulle kunna behålla sitt namn och ändå kunna bemötas med respekt. Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut.
Jag har alltid tyckt att det varit konstigt att kvinnan varit tvungen att ta mannens efternamn. I vår familj finns inte denna tradition. Min far har ett efternamn, min mor ett annat.
Angående överföringen av efternamn till barnen. Där har jag funderat och kommit på att mina barn helst ska ha svenska namn och ett svenskt efternamn. Det kommer säkerligen att göra deras liv lättare.
Men att jag själv skulle byta mitt namn? Tanken finns inte ens.
Egentligen finns det så många sätt att ta efternamn på. En kollega till mig, från Somalia, berättade ingående om hur efternamn egentligen inte existerar där utan att man ska i stort sett rabbla släktens alla (för)namn bakåt i tiden, med början på sig själv och därefter pappans. Det ställer förstås till det när man kommer till länder som Sverige som kräver både för- och efternamn. Somalierna har löst det så att efternamnet fått bli pappans förnamn.
Bra att du inte ger upp ditt namn!