Sista barnfria helgen har festats bort i glada vänners lag. Hamnade långt tillbaka i livet i diskussion med vänners vänner.
Nicaragua-tjej på SIDA-stipendium vid Lunds universitet berättade om alla gifter som fortfarande används i jordbruket, men också att de bananarbetare som drabbats av giftet Nemagon äntligen fått rätt gentemot de stora bananbolagen från USA, som blivit dömda att betala skadestånd. Detta efter många och långa protester.
Svensk tjej och salvadoransk tjej berättade om ett SIDA-stött projekt de satt igång med tio latinamerikanska länder. Det handlar om våld inom familjen och vänder sig till dem som i sitt arbete möter misshandel. Det kan vara allt ifrån en polisman från Honduras till en socialarbetare i Colombia. I höst far de till Buenos Aires för att träffa alla deltagare för andra gången. För övrigt sker kommunikationen via Internet.
Jag blir allt lite avundsjuk. Vill också ut igen och se mer av världen. Lära mig mer om människors villkor. Bidra med det jag kan och lära mig av andra. Åter få uppleva den latinamerikanska livsglädjen bland människor som fortfarande ser något positivt mitt i allt elände. Känna värmen …
Jo, det är väl bara att ta sig i kragen och komma loss? Eller?