En av eleverna på min skola greps i helgen av polisen. Han är inblandad i flera överfall och rån som ägt rum på sistone.
Det är inte första gången jag har elever som är inblandade i brottslig verksamhet. Varje gång blir jag lika bestört och förbannad. Tänk om man lyssnat lite mer på oss lärare! Tänk om man gett skolan mer resurser till att ta hand om de elever vi ser är på glid! Tänk om jag hade fått de där timmarna till undervisning med den här eleven som jag hade förra läsåret! Inte för att jag gjorde några stora underverk, men relationen vi hade var en av de få som fungerade bland de vuxenrelationer han hade. Vi hade tid att sitta i lugn och ro och prata i enrum och jag hade fria händer att lägga upp undervisningen med honom. Och han gjorde framsteg. Han var nöjd med hur vi la upp det och tyckte han lärde sig. Han dök upp till i stort sett varje lektion även om jag någon gång fick jaga upp honom i skolkorridoren och prata honom till rätta. Ibland tror jag att jag var den enda som faktiskt såg att han också hade goda sidor, att allt som rörde honom inte var uselt.
Detta läsåret skars de ekonomiska resurserna ner och jag blev placerad i annan undervisning. Det kostar ju alltför mycket att ha en lärare för en ensam elev, även om denna elev har inlärningssvårigheter. Vi fick inte längre ha de timmar då vi skulle kunna bygga vidare på det vi gjorde förra året. Trots det har vi småpratat när vi mötts på skolan eller på stan. Han alltid lika glad. Visst hade jag hört ryktena om gängbildningen runt honom och att de antagligen var ute på dumheter, men ingen visste ju säkert utan kunde bara ana vad han höll på med. I skolan befann han sig ibland, men mycket sällan på lektionerna. Ingen hade ju tid att hjälpa honom i en stor klass. Undra på att han skolkade.
Nu vet jag ju inte om det hade gått bättre för honom om han hade fått fortsätta med enskild undervisning som han gjorde förut, men jag antar att någon i alla fall hade haft lite bättre koll på vad han gjorde och framför allt brytt sig om hur det gick för honom. För jag är fullständigt övertygad om att han egentligen mest av allt vill lära sig saker och få betyg för att senare få ett bra yrke. Nu ser det allt annat än ljust ut och jag skulle tro att han innerst inne djupt ångrar det han gjort. Men brottets bana är inledd. Kunde det blivit annorlunda?
Förresten hoppas jag att jag inte blir avskedad p.g.a. det här inlägget. Läste hos Annica Tiger om en amerikansk lärare som bloggat om sina elever och blivit av med jobbet.
Hm Tänker många olika saker när jag läst detta. Vilken tur att han hade dig som lärare. Det gjorde kanske att polisen inte hämtade honom förrän i år, Vad gjorde de andra lärarna?
Fast förresten borde det väl finnas andra vuxna runt honom också, vad gjorde de?
Men jag kan känna igen frustrationen av att det inte hade behövt gå så här om bara…….
Museitrippen verkade onekligen roligare:-)
Göran: Visst fanns det andra vuxna runt honom, men ingen som riktigt hade tid för honom ensam och kunde jaga honom i korridorerna när han uteblev från lektionerna. Det lades ner ganska mycket annan tid för möten men inte tid för det jag anser han behövde: ”ensamtid” med någon vuxen, det jag hade tillfälle att ge honom förra året. Det är ju alltid tiden man saknar som lärare, man bryr sig mycket men hinner aldrig riktigt med ALLA elever.
Kerstin: Ibland tror jag inte man (= beslutsfattarna?) är medvetna om att ju tidigare man sätter in resurser på att försöka rätta till det, när man ser att något håller på att gå snett för en människa, desto mindre kommer det att kosta i framtiden. Att verkligen ta hand om ALLA elever i skolan och se till att de har en vettig chans att inhämta kunskaper lönar sig alltid, både för individen och för samhället, det är min fulla övertygelse.
Hej!
Ledsen men jag hade inte noterat att du publicerar e-postadressen. Jag skulle bli väldigt tacksam om du tog bort min mejl-adress från nätet. Jag uppskattar inte att få så mycket spam som jag får nu.
mvh
Kerstin