Hela terminen har en av mina klasser arbetat med ett projekt som slukat deras intresse med hull och hår. Ibland har de helt enkelt vägrat att gå ut på rast, något mycket ovanligt för högstadieelever som verkligen inte vill vara på lektioner när de i stället kan prata med kompisar på rasterna.
Projektet de grävt ner sig så i är ett samarbete mellan flera olika museer i Sverige. Det går ut på att i positiv anda försöka fantisera om hur man vill ha det om tjugo år. Alltså inte gräva ner sig i hur dåligt det kommer att vara. Just den här klassen, en åtta, jobbade med att bygga hus som de om tjugo år vill bo i. Viktiga tankar om hur man löser energifrågor, sophantering och annat praktiskt fick de med, men även hur de vill att miljön runt om ska se ut. T.ex. så tänkte flera av eleverna på hur man som handikappad ska bo eller hur bostadsytor ska vara flexibla. De hade idéer om flyttbara hus drivna med cykelkraft, inglasade hus som ska kunna placeras på månen eller i andra isolerade miljöer.
Idag var det ett nervöst gäng som åkte till Malmö museer för att inför publik presentera sina byggen och idéer. Trots nervositeten ställde de sig på scenen och pratade fritt om sina tankar för en expertpanel och några andra klasser som sedan också fick presentera det de hade arbetat med.
Det är många tankar och idéer som kommer fram när elever arbetar på det här sättet och man kan ibland bli förvånad över hur mycket klokskap det finns hos dem när de blir så här engagerade i en sak. Det är då jag verkligen uppskattar mitt yrkesval.