Till pappa – även om det är för sent

Nej pappa, jag kan faktiskt inte sörja dig. Jag må vara hård och okänslig, men det går bara inte. Det är inte sorg jag känner, det är något annat. Det har funnits alltför många besvikelser för att jag ska kunna känna den där sorgen som man som barn bör känna när en förälder inte längre finns. En liten mikroskopisk del av dig gjorde att jag blev till och fick ett eget liv och den borde väl gjort att jag också känner sorg nu men det är omöjligt efter allt som hänt.

Minnen dyker upp, de flesta inte speciellt trevliga, även om det finns enstaka ögonblick då jag tror att det fanns någon slags gemenskap mellan oss. Men du har varit en alltför frånvarande pappa och vid de tillfällen du var närvarande var du egentligen frånvarande och såg inte mig utan någon annan som skulle motsvara de förväntningar jag inte kunde infria.

Slagen minns jag nästan inte och har väl förträngt dem. Fick berättat för mig att du ofta slog mig när det jag gjorde inte dög. För dig var jag storasystern som trots min ringa ålder skulle kunna allt, vara duktig, bäst, klokast. Och jag försökte bli bäst, jag ville ju vara dig till lags för du var ju min pappa och pappor skulle man lyda. Än idag försöker jag vara bäst, göra mitt yttersta och blir besviken långt in i själen när jag inte lyckas med mina föresatser.

Det året jag gick i andra klass tvingade du mig att varje eftermiddag sätta upp schackpjäserna på brädet och spela med dig, att visa min intelligens. I början var det roligt för jag fick ju hela din uppmärksamhet, men det förvandlades till ett tvång, en boja, för jag klarade förstås inte att infria dina förväntningar och du blev bara arg. Som tur var åkte du iväg igen, och när du kom tillbaka hade du glömt det där schackspelet och din förhoppning om att jag skulle bli ett schackgeni. Och jag skrev brev till dig, på tunna, tunna pappersark som skulle färdas med flyg över världens hav för att nå dig. Jag skrev brev och ritade mina små teckningar, var glad över att få skriva dem och hade glömt schackspelet, sjöng visan ”Pappa kom hem” för mig själv och längtade tills du skulle komma tillbaka hem igen.

Och du kom tillbaka, med presenter från världens alla hörn, men också med flaskorna som blivit din följeslagare under åren till sjöss. Flaskorna skulle förfölja dig under hela livet men det är möjligt att du på slutet fick vara i fred för dem, jag vet faktiskt inte. Du söp med kompisarna, blev lite konstigt kärvänlig i fyllan och jag minns äcklet jag kände, stanken av sprit.

Ett minne har för alltid etsat sig fast i mig – jag var tio år då och lekte en eftermiddag på gården. Vi flydde hals över huvud hemifrån, vi systrar och mamma, som knappt kunde prata. Du blev kvar där och sov väl ruset av dig, medan vi så småningom kom över det som hänt och återvände till lägenheten i rivningsfastigheten vi bodde i. Mamma pratade om skilsmässa, men det dröjde, pengarna fanns inte trots att hon arbetade heltid. De du tjänade försvann ju på annat håll och under dina resor var det många gånger vi levde på havregrynsgröt eftersom du inte skickat hem några pengar.

Ett annat minne värker i mig: Jag var en upprorisk tonåring och råkade illa ut och det gjorde dig säkert mycket besviken för du ville inte ha med mig att göra utan sa till mamma att skicka bort mig. Fjorton var jag och du ville inte veta av mig. Men du åkte iväg igen och när du kom tillbaka var även det glömt, åtminstone utåt sett. Men än idag finns det kvar i mig som en stor tagg som river och sticks.

Sjutton år gammal fick jag egen lägenhet och fast jobb. Än var ni inte skilda och det skulle dröja ännu ett år, men jag slapp grälen, den hemska tystnaden, de hårda orden, trippandet på tå för att inte störa dig när du sov ruset av dig. Det var ljuvligt att komma hemifrån och rå sig själv, ha egna pengar. Men trots allt var du ändå min pappa och jag såg upp till dig. Jag valde samma yrkesbransch som du och det var faktiskt du som hjälpte mig till det första jobbet efter att jag slutat nian – på din arbetsplats, för då hade du beslutat dig för att stanna på land och inte längre fara ut på dina resor. Möjligen hade livet till sjöss slitit på dig. Några år senare fortsatte jag i dina fotspår och försökte också få jobb till sjöss. Fast jag misslyckades och fick stanna kvar på land.

Så småningom träffade jag andra vuxna som såg mig som den jag var och gav mig det stöd som behövdes för att jag skulle lyckas genomföra mina akademiska studier, som den allra första i släkten. Jag tror faktiskt att du då var väldigt stolt, även om du inte sa något. Jag flyttade långt bort och fick egna barn, barn jag ville du skulle lära känna. När jag kom till Sverige sökte jag upp dig och vi umgicks korta stunder, du verkade tycka om min äldste son och jag lämnade honom hos dig under någon eftermiddag och jag tror att ni faktiskt hade det ganska roligt. En sommar några år senare hade jag ytterligare en son och for med honom till din hemort för att du skulle lära känna också honom en smula. Du hade ju tyckt om min äldste. Besvikelsen var stor när du sa nej och inte hade tid för oss.

Kontakterna sedan dess har varit mycket sporadiska och det sista jag hörde av dig var när jag fick ett gratulationskort på min 51-årsdag där du skrev: Grattis på 50-årsdagen. Och förra året skickade jag dig ett gratulationskort med foton på mina pojkar och några rader om hur vi hade det. I torsdags, på min 54-årsdag, fick jag besked om att du somnat in i din ensamhet.

Om jag tänker efter, så är det kanske ändå sorg jag känner: sorg över att jag hade en pappa som aldrig var en pappa, att vi aldrig kom nära varandra och att det nu är för sent. Och så samvetsförebråelser: jag kunde kanske gjort ytterligare något för att det skulle blivit bättre. Eller?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Allmänt | 14 kommentarer

Fäder

Det är mycket tal om fäder, försoning och död i Skavlan i kväll. Konstigt. Och i min hand fick jag idag en text av Kalle Lind som känns väldigt aktuell.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Bok 1: Io e te


Ja, nu är den utläst, den bok jag tog upp i den lilla bokenkäten för ett par dagar sedan. Io e te av Niccolò Ammaniti är en kort och snabbläst bok om än så länge på italienska utan svensk översättning. Fast det borde inte ta så lång tid att översätta den. Språket är så pass enkelt att jag inte slog upp några ord alls utan av sammanhanget förstod vad okända ord betydde.

Som i övriga böcker jag läst av Ammaniti är det de utsatta barnens historia han berättar. I Io e te (Jag och du på svenska) är Io den fjortonårige Lorenzo och te hans tio år äldre halvsyster Olivia. Lorenzo är en annorlunda pojke som i sin skola är ensam och inte har några vänner. Under sportlovsveckan hör han talas om att hans klasskamrat Alessia bjudit in alla utom honom till Cortina för en veckas skidsemester. Lorenzo berättar för sin mamma att även han är inbjuden men i stället för att åka med – han är ju inte medbjuden – planerar han en veckas vistelse i fastighetens källare. Där får han ett oväntat besök av sin halvsyster Olivia som inte heller mår speciellt bra.

Vad som händer sedan ska jag inte avslöja, om du nu läser boken så småningom. Ja, för det tycker jag att du ska, för den är en mycket tänkvärd historia.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Böcker 2011 | 3 kommentarer

Bokenkät i kortversion 2

Pumita har åter igen svarat på en liten bokenkät och inbjuder andra att göra sammaledes, så jag hakar på. Det blir dessutom mitt första inlägg för det här året.

1. Vad heter boken du läser just nu?
Io e te av Niccolò Ammaniti, alldeles nyutgiven på italienska och ännu ej översatt till svenska.

2. Hur långt har du kommit?
Sidan 81 av 116.

3. Beskriv boken med tre ord.
Spännande på italienska

4. På en skala 1-5, hur bra är den hittills?
En ganska svag 4, men jag tror det blir ett överraskande och otäckt slut som nog lyfter den till en stadig fyra.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Böcker 2011 | 3 kommentarer

Årets sista böcker: 24, 25, 26 och 27

Det blev några fler böcker nu på slutet av året, kanske för att kameran inte användes lika flitigt som i början av året.

Bok 24: Igelkottens elegans av Muriel Barbery
Äntligen blev den läst, boken som det talats om så mycket och som jag hade så stora förväntningar på. Och visst är den fin och en underbar läsupplevelse. På slutet kunde jag inte hålla tårarna tillbaka och snörvlade för fullt. Handlingen utspelar sig i ett högreståndshus i Paris, där den 54-åriga portvaktsfrun Renée Michel, sedd av ingen,  passar upp alla invånarna och i det tysta läser de stora klassikerna och intresserar sig för konst och musik. En dag flyttar en ny person in i huset, Kakuro Ozu, som ser Renée som den person hon är och inte som endast portvakterska. Plötsligt förändras Renées vardag. I huset bor också tolvåriga Paloma Josse som är en brådmogen och överintelligent flicka som bestämt sig för att ta livet av sig på sin trettonårsdag. Men något händer när hon blir vän med Renée.

Har du ännu inte läst Igelkottens elegans, så gör det!

Bok 25: Den röda anteckningsboken av Paul Auster
Den här lilla korta boken tog det nog bara en dryg timme att läsa ut. Jag hörde om Paul Auster efter min New York-resa och började läsa den här tunna boken med ett antal korta berättelser, eller kanske de ska benämnas betraktelser, om olika personer i Paul Austers omgivning. Historierna sägs vara sanna, men de behöver nog inte vara det. Alla berättelserna har det gemensamt att de skildrar någon slags underliga sammanträffanden i livet.

Det blir säkert mer läst av Paul Auster under året som kommer.

Bok 26: Alfahannen av Katarina Wennstam
Jag har läst Katarina Wennstams tidigare romaner och även skrivit om dem i bloggen. Samma personer får vi möta i Alfahannen och på något sätt känns det som historian binds ihop. Det är som alltid ett angeläget ämne i påhittad version. Charmören, kvinnotjusaren och den berömda skådespelaren Jack Rappe hittas blodig efter att ha blivit skuren med en flaska i magen natten efter att han fått ta emot en guldbagge. Hans liv nystas upp och det visar sig att han tvingat många kvinnor till sexuella handlingar de inte velat vara med om. Till slut blev det en gång för mycket.

Möjligen att jag följt Katarina Wennstams romaner för mycket, för det blev inga överraskningar i läsningen av Alfahannen. Men som sagt, det är viktiga böcker hon skriver.

Bok 27: Grabben i kuvösen bredvid av Jonas Helgesson
Ytterligare en ganska kort och lättläst bok, som dock inte är uppdiktad alls utan det är Jonas Helgesson eget liv som skrivits ner. En rolig och mycket tänkvärd text om hur Jonas klarar sig i livet efter att som nyfödd mer eller mindre blivit dömd till ett liv i rullstol efter att vid födseln ha fått syrebrist och av den fått en CP-skada. Jonas har dock en enorm livsvilja och verkar vara en enormt glad och positiv person som gör allt för att leva ett vanligt liv och inte bli betraktad som en person med funktionsnedsättning. Men det blir också många dråpligheter och missförstånd i hans försök att t.ex. köra moped. En sak kan sägas om Jonas och det är att han är en fruktansvärt envis person.

Läs boken och få ett annat perspektiv på tillvaron!

Och nu är det snart dags för 2011 års böcker.
Gott Nytt Bokår!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Publicerat i Böcker 2010 | 2 kommentarer

Bok 23: Non ho paura

Den här boken har jag tidigare läst på svenska, men nu var det dags att läsa den på originalspråket eftersom den ingått i min italienskkurs. Non ho paura är skriven av Niccolò Ammaniti och heter på svenska Jag är inte rädd.

Händelserna utspelar sig i den lilla byn Acqua Traverse, en påhittad by i södra Italien, en varm och het sommar 1978, där barnen i byn cyklar omkring och tävlar om vem som cyklar snabbast. Det är Michele och hans lillasyster Maria, Salvatore, Remo, Barbara och så ledaren, il Teschio, som styr och ställer över de andra på ett oftast elakt sätt.

Det är barnens värld som skildras i den här thrilleraktiga historian. Michele upptäcker en het sommardag att det vid ett avlägset beläget och övergivet hus i en grop ligger en uthungrad och smutsig pojke i hans egen ålder. Michele uppfattar honom först som död men det visar sig att han lever. Han besöker pojken flera gånger och får reda på allt mer om honom. Upptäckten om pojken i gropen håller han för sig själv ganska länge, men avslöjar till sist för Salvatore vad han vet. Micheles pappa visar sig vara inblandad i den gömda pojkens kidnappning och så även de övriga vuxna i byn. Historian får sin upplösning efter att ovädret dragit över byn och fått alla spänningar att släppa. Men det blir ett slut som förskräcker.

Det här var den första boken av Ammaniti jag läste, men det har blivit två till. Den senaste var Mellan himmel och jord. Mörka stämningar och utsatta människor skildras på ett fantastiskt inkännande sätt. Och så är det ju Italien ju.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Böcker 2010 | 4 kommentarer

Bok 22: Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.

Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. En bok om Sverigedemokraterna är den långa titeln på Niklas Orrenius bok, som jag precis läst ut. Niklas Orrenius är politisk journalist på Sydsvenskan och har i ett flertal reportage skildrat Sverigedemokraterna och är kanske den journalist som bäst kan svara på frågor om vad partiet står för. I den här boken har han samlat sina reportage och efter vart och ett av dem skrivit en kort text som berättar vad som hände efter att det skrevs. I slutet av boken har han även samlat fakta om de tio mest framträdande personerna i partiet samt en kort historik över partiets utveckling.

Det jag slås av är hur partiets framtoning kommit att ändras efter att Jimmie Åkesson blev partiledare. Man har försökt tvätta bort de gamla rötterna från Bevara Sverige Svenskt-tiden och anknytningen till nationalsocialisterna. Enligt Niklas Orrenius är Sverigedemokratrena främst ett parti som vill värna svenskheten och är alltså ett starkt nationalistiskt parti som menar att Sverige ska finnas för svenskarna och att svenskar kan vara även de som inte är födda här men som anammat den svenska kulturen. Utrikespolitik är t.ex. inte något prioriterat område för dem.

När man 1998 får ett ekonomiskt bidrag från det franska partiet Front National under Jean-Marie Le Pens ledning, når man större framgångar och vinner också platser i några fler kommuner än tidigare. Och sedan dess har man alltså nått så långt som in i riksdagen.

Niklas Orrenius berättar också om allt det förakt partiets medlemmar får utstå genom trakasserier i arbetslivet, misshandel m.m. och jag kan inte låta bli att tänka på begreppet politisk förföljelse, som faktiskt gäller även dessa personer, hur illa man än tycker om deras politik. Att med spott och spe försöka utrota förhatliga åsikter borde inte få förekomma i ett modernt samhälle och de enda som vunnit på förföljelserna är Sverigedemokraterna.

I det sista reportagets berättas vad Jimmie Åkesson vid en studentdebatt i Linköping i februari 2010 svarade på en kvinnas fråga om vad han skulle känt om han hade tvingats lämna Sverige p.g.a. krig och som flykting blivit avvisad när han sökte asyl i ett annat land. Jimmie Åkesson är ställd men svarar efter en stunds betänketid. Vad han svarar får du läsa själv, tycker jag, för det är en mycket intressant bok för alla som vill veta något om Sverigedemokraterna och deras politik. Läs den och få mer kunskap om du vill kunna bemöta Sverigedemokraternas argument i den politiska debatten. För bemöta dem måsta man – och inte ignorera dem.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Böcker 2010 | Lämna en kommentar

Bok 21: Sostiene Pereira

Ännu en bok jag läst på originalspråket italienska: Sostiene Pereira av Antonio Tabucchi. En ruskig och dubbelbottnad historia som utspelar sig i Lissabon 1938 under António de Oliveira Salazars diktatur. Boken är översatt till svenska och heter då Påstår Pereira.

Huvudpersonen är dottor Pereira, änkling som jämt och ständigt pratar med sin döda hustru via ett porträtt i våningen i Lissabon. Pereira arbetar på tidningen Lisboas kulturredaktion där han bl.a. översätter olika författares verk. Av en händelse läser han ett arbete av studenten Monteiro Rossi och beslutar sig för att anlita denne att skriva nekrologer om berömda författare att ha till hands när dessa avlider. Nekrologerna visar sig bli skrivna på ett sådant sätt att de inte kan publiceras och Pereira gömmer undan dem.

Eftersom Pereira lider av dåligt hjärta skriver han in sig på ett sjukhem där han träffar läkaren Cardoso och de för tillsammans många samtal. Cardoso ger sig senare iväg till Frankrike där han menar att friheten är större.

Långsamt blir Pereira medveten om det politiska klimat Portugal befinner sig i och vaknar till sist upp. Men hur det går till ska jag inte avslöja här.

Det är en underbart gripande bok som jag nästan sträckläste utan att bry mig om att slå upp alla ord jag inte förstod. Helheten förstod jag ändå och ville inte stanna upp under läsningen. Hur den är att läsa på svenska har jag ingen aning om, men jag rekommenderar den verkligen. Boken har även filmatiserats med Marcello Mastroianni i huvudrollen. Jag såg den på tv i Italien men då kunde jag inte så mycket italienska så att jag förstod allt. Dessutom håller jag fullständigt med Pumita om att böcker är bättre än filmer.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Böcker 2010 | 4 kommentarer

Bok 20: Italien

Italien är, som man förstår av titeln, en bok om landet Italien, skriven av Tomas Lappalainen. Den ingår i kurslitteraturen på min italienskkurs, i den delkurs som handlar om samhället och kulturen.

Om man som jag bott i Italien känner man säkert igen det mesta av det som författaren berättar om mutskandaler och konflikter mellan norra och södra Italien. Jag bodde där då domaren Giovanni Falcone 1992 blev mördad för att han fått maffialedare dömda och jag minns också när Silvio Berlusconi vann sina första val 1994. Många fler händelser som påverkat hur Italien blviit det land det är idag berättar Tomas Lappalainen ingående och kunnigt om. Historiska tillbakablickar på landet som inte förrän 1860 enades till ett enda, ger förståelse för nutida konflikter. Alla de olika språk som talas i Italien tas upp, något som man kanske inte känner till så mycket om, men som förstås påverkar hur ett land blir ett. Och jag ler igenkännande åt den varma beskrivningen av något som faktiskt lyckas ena landet: när nationen Italien lyckas i den stora nationalsporten fotboll.

Är du det minsta intresserad av vad som påverkar det som händer i Italien, läs den här insiktsfulla beskrivningen av hur landet blivit till.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Böcker 2010 | 2 kommentarer

Bok 19: 40 piskrapp för ett par byxor

En del böcker är sådana att de griper tag i en, engagerar och får en att drömma om en annan värld. Den här boken är sådan och jag stoppar den genast i samma fack som det fåtal böcker som gett mig samma upplevelse. Den stannar kvar i mig långt efter att jag lagt den ifrån mig, den berör starkt och får mig att vilja veta mer om det som utspelas i den.

Jag började läsa 40 piskrapp för ett par byxor igår kväll och läste ett par kapitel innan jag var tvungen att sluta p.g.a. trötthet. Jag är just nu hemma för ”vård av sjuk Susanne” så jag är lite trött och behöver sova en del för att fixa att gå till jobbet igen. Vid sådana tillfällen är det ju utmärkt att ta fram böcker som står i hyllan och väntat. Fast risken är ju att det blir en sådan här bok som jag bara vill läsa klart. Nåja idag blev den slutläst utan problem.

40 piskrapp för ett par byxor är skriven av Lubna Ahmad Al-Hussein tillsammans med Djénane Kareh Tager och utgiven på Sekwas förlag för knappt en månad sedan. (Så egentligen har den inte alls stått speciellt länge i min hylla.) Det är en personlig skildring av Lubna Ahmad Al-Husseins liv och de händelser som gav eko även i svensk media då hon 2009 fängslades för att ha burit långbyxor i det islamiststyrda Sudan. Hon berättar inte bara om den händelsen utan också ingående om sitt politiska engagemang och framför allt om hur livet för vanliga kvinnor i Sudan kan vara. Det är en otroligt modig kvinna som vågar stå emot det kvinnliga förtryck som råder i det inbördeshärjade och hårt reglerade Sudan som följer de värsta sharialagar som verkar finnas och där den åtalade inte har något alls att säga till om och godtycket bland polis och domare är stort.

Lubna har tur i livet och har fått studera, har ett bra arbete som journalist och god inkomst. På samma gång är hon medveten om att alla inte har det så och påpekar ständigt att hon protesterar för alla de kvinnor som inte har den möjlighet som hon har att stå emot. De är ju så många som drabbas av maktens godtycke och som dessutom blir förskjutna av sina familjer för att de blivit anklagade för att t.ex. ha gått ute med ”fel klädsel” eller råkat befinna sig för nära en man. Lubna skildrar också på ett ironiskt sätt de motsättningar som finns i lagarna och jag undrar varför makthavarna inte inser det orimliga i dessa sharialagar som endast förtrycker människor, framför allt kvinnorna.

Innan jag började läsa den här boken associerade jag Sudan med Darfur, inbördeskrig, olja, Carl Bildt, torka och svält. Idag är min bild av landet något mer nyanserad och jag tänker på Nilen, starka kvinnor, gamla kulturer. Och så hoppas jag att det Lubna gjort inte ska vara förgäves utan att det får till en förändring för kvinnorna.

Läs du den också, den här boken!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Böcker 2010 | 2 kommentarer