Årets fjärde och femte bok samt lite om andra gamla böcker

Haha, mitt nyårslöfte att skriva om de böcker jag läser under året har inte riktigt hållt, men jag gör nu ett försök att reparera skadan.

Den fjärde boken var tjock, t.o.m. mycket tjock, med nästan 900 sidor. Anledningen till att jag överhuvudtaget tog mig an detta mastodontverk får jag skylla på Klimakteriehäxan som i flera inlägg hyllat författaren, vilket förstås gjort att jag blivit nyfiken på denna.

Boken är Blonde av Joyce Carol Oates. Jag köpte den i pocketupplaga förra sommaren, men inte förrän i januari började jag läsa den. Som man kan förstå tog det sin lilla tid att avsluta den. Jag började läsa under de sista dagarna i Italien i början på januari och skulle sedan få lov att fortsätta i minst en månad ytterligare när jag kom hem, eftersom det här hemma finns så många fler saker att sysselsätta sig med så att läsningen sätts på undantag.

Nåväl, boken var en emellanåt hemsk inblick i kändisskapets vedermödor och vad det kan leda till om man inte har en stark personlighet. Huvudperson är Norma Jean Baker, den flicka som sedermera blev känd som Marilyn Monroe, kvinnan som för alltid kommit att bli den ultimata sexsymbolen under 1900-talets senare del. Joyce Carol Oates skriver i sitt förord att hon inte gör anspråk på att berätta den sanna historian om Marylin Monroes liv utan försöker tränga förbi den yttre masken och ge henne ett eget liv, ett liv som är allt annat än en dans på rosor utan i stället ett liv där hon utnyttjas på alla sätt och vis. Jag får t.ex. en helt annan bild av John F Kennedy än den gängse. I förhållandet med Marilyn Monroe är det han som bestämmer villkoren och hon utnyttjas endast för sin kropps skönhet. Strax efter förbindelsen med den mäktige presidenten hittas hon död. För den som är intresserad av kändisskapets avigsidor och kanske vill förstå lite av den gloria som Marilyn Monroe fick, bör läsa boken. Jag rekommenderar den verkligen.

Som jag nämnde är det ingen sann biografi av Marilyn Monroe; det uttrycker Joyce Carol Oates klart och tydligt. Några som inte gjort klart detta i sina böcker är de två författare som Per Svensson tagit upp i en intressant kulturartikel i Sydsvenskan: Först Betty Mahmoody med sin bok Inte utan min dotter och sedan Liza Marklunds Gömda. Per Svensson kopplar samman författarna och menar att båda böckerna bygger på främlingsfientlighet gentemot muslimer och ger sken av att vara sanna historier.

Jag läste Inte utan min dotter för många år sedan, antagligen ganska snart efter att den kommit ut. Jag blev berörd och fängslades av historian, men på samma gång gnagde något i mig som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Allt kändes så svart och vitt och det fanns ingen gråskala i skildringen av människorna, att vi i den rika världen är bäst och att man i den arabiska delen av världen bara är ute efter att förtrycka kvinnor. När filmen kom hade jag funderat färdigt och kommit fram till att historian i allra högsta grad byggde på fördomar och vägrade se den, även om jag fängslats så av boken.

När jag kom tillbaka till Sverige 1997 rekommenderade någon mig att läsa Liza Marklunds Gömda och jag tog mig an den lånade boken. Jag läste ut den men blev på samma sätt också beklämd över hur människor skildrades efter vilket ursprung de hade. Och jag tyckte denna gång inte alls om boken även om jag läste ut den, mest för att få reda på hur den slutade och kunna delta i samtal om den. Så många i min omgivning hade ju läst och berörts av Mias öde. Därefter har jag aldrig haft någon lust att läsa något av Liza Marklund och det kan tänkas att jag eventuellt missat något bra, även om jag tvivlar på det.

Ok, jag har också hunnit med en femte bok det här året, förutom den tjocka Blonde: No och jag, en nyutgiven bok skriven av den franska författaren Delphine de Vigan. Anledningen till att jag faktiskt läste boken var en nätbekant som är inblandad i utgivningen. Tänk vad nätkontakter kan ställa till med. Hade det inte varit för denna person hade jag nog aldrig kommit på tanken att läsa en bok av en fransyska. Eftersom boken inte fanns på mitt bibliotek gav jag den som inköpsförslag till personalen och eftersom de är så tillmötesgående på kommunbiblioteket (och att jag faktiskt känner nästan hela arbetsstyrkan) så beställdes den lilla boken och jag fíck första tjing på den.

No och jag handlar om en överintelligent, möjligen autistisk, tjej i tidiga tonåren som får en uppgift i skolan som innebär att hon ska göra något hon egentligen avskyr: hålla ett föredrag i valfritt ämne. Pressad av läraren väljer hon att redogöra för hemlöshetens villkor i Paris och att intervjua någon hemlös. På Gare d’Austerlitz, en av Paris’ många tågstationer,  hittar Lou (skolflickan heter så) sin hemlösa person, en några år äldre flicka vid namn No. Lou intervjuar No och föredraget blir en succé. Tankarna på Nos hemlöshet driver Lou att åter söka upp henne, med en vilja att hjälpa henne att komma från gatan.

Historian är annorlunda och ger en inblick i hur empatiska tonåringar kan vara om de ges möjlighet. Jag tycker också att den skildrar hur behovet att hjälpa andra är något som driver människor att faktiskt göra något men att de "hjälpta" kanske inte alltid vill vara de personerna som de som hjälper vill att de ska vara utan i stället är vanliga personer med sina fel och brister. Rekommenderas! Och inte alls lika tjock som Blonde. Bara drygt 200 sidor.

Och för närvarande håller jag på med kursböcker till den distanskurs i digital bildbehandling jag går, så några skönlitterära böcker blir det inte på ett tag.


Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Det här inlägget postades i Böcker 2009. Bokmärk permalänken.
  • http://bloggblad.blogspot.com Bloggblad

    Blonde har jag inte läst, har bara läst ut en enda av JCO och slagit igen flera som bara blev påbörjade. Kanske dags för ett nytt försök?

    Jag läste "Inte utan" för 20 år sen, när jag hade nykomna elever från Iran. Jag svalde hela storyn – men var strax efteråt på ett föredrag av en iranska som var rasande över hur boken beskriver hennes landsmän och land. Då fick jag verkligen motvikt!

    Men sen har jag hört ett och annat från några flickor från Iran som hade flytt hit – och det var inte nån skönmålning.

    Häromdagen kom grannen hit med en bok som jag MÅSTE läsa, sa hon. Pojken i randig pyjamas. Ska bli spännande.

  • http://pumansdotter.blogspot.com Pumita

    Håller med dig om "Inte utan". Visst är det en fascinerande berättelse men det finns inget djup i den. Filmen, som visades på tv ganska nyligen, är ännu sämre i det avseendet. Den var direkt dålig.

  • http://jahhollis.blogspot.com/ Jah Hollis

    Med tanke på att folk flytt en masse från Iran måste det väl vara något som inte står rätt till i det landet.

  • Anonym

    Jag hade också en sådan känsla efter att ha läst boken "Inte utan min dotter". Vi människor uppfattar saker så olika, men det vi vet är att just svart-vita skildringar brukar inte hålla vid närmare granskningar. Livet är inte svart/vitt, inte samhällen heller…

  • http://miatankar.webblogg.se/ Mia

    Vet inte varför inte mina uppgifter kom med automatiskt i ovanstående inlägg… det är i alla fall jag som är inläggskvinnan… :-)

  • http://ord.susannehultman.se/ Susanne

    Bloggblad: Jag tror att Iran är ett land som gått igenom väldigt olika skeenden i fråga om kvinnors rättigheter, men att det där finns olika inställningar precis som det finns i alla andra länder.

    Pumita: Då missade jag ingenting som inte såg den.

    Jah Hollis: Som jag skrev till Bloggblad så tror jag att det har varit väldigt olika. Iran har inte alltid haft en politisk ledning som haft religiösa förtecken. Och människor flyr även från länder som inte har något uttalat kvinnoförakt utan politisk förföljelse i allmänhet. Det jag reagerade på i boken var ju just att alla iranska män skildras som kvinnoförtryckare, vilket jag absolut inte anser vara sant. Generaliseringar kan vara väldigt skadliga.

    Mia: Precis vad jag också menar.

  • http://sandbarnet.blogspot.com Sandbarnet

    Även jag har läst "Inte utan min dotter", "Gömda" och en massa andra liknande böcker. Precis som du gillade jag inte "Gömda" speciellt mycket – pga. historien liksom sättet det är skriven på. Böcker som dessa blir väldigt "fördomsfull" eftersom de speglar de värsta fallen. Men vem skriver om alla relationer där kulturmötet berikar parlivet, om barn som växer upp med två kulturer, tre språk, hur maten blandas på middagsbordet varje kväll… etc. Jag lever själv med en muslimsk man och visst ska jag inte sticka under stolen med att det blir en och annan diskussion till följd av religion och kultur, men inte mer än det blev i mitt tidigare förhållande med en helsvensk. Naturligtvis har alla rätt att berätta sin historia och naturligtvis är det fruktansvärt med människor som beter sig på det sättet som beskrivs i böckerna (sjuka människor). MEN jag tror också att gemene mans syn på muslimer, kulturkrockar, etc. försämras om detta är den enda kontakt de har med det. Kanske finns det de som läser för att kunna bekräfta sina fördomar t.o.m.

    Oj! Nu blev det längre än jag hade för avsikt. Skulle egentligen bara säga att jag nyligen har läst Marklunds bok "Livstid" (en direkt forts. på "Nobels testament") och gillade den mycket mer än "Gömda".

    Trevlig helg!

  • http://ord.susannehultman.se/ Susanne

    Sandbarnet: Muslim eller inte – människan finns där. Det ska förstås vara det viktigaste. Men tyvärr tror jag att västerlandets bild av islam har blivit fruktansvärt sned. Vore intressant att läsa ännu mer av dig om hur du upplever det.

    Trots din rekommendation, hoppar jag över Marklund än så länge.

  • http://bloggblad.blogspot.com Bloggblad

    Nu läser jag Aino Trosells senaste och är jättebesviken. Trist och osannolik dialog… och rörig handling. Vet inte om jag orkar läsa den till slut. Får sån lust att ta fram rödpennan.

  • http://ord.susannehultman.se/ Susanne

    Bloggblad: Aino Trosell har jag nog aldrig läst något av. Kanske ingen förlust då.

  • http://katya.blogg.no Katya

    nu fick jag lust att læsa en bok… :) några bra førslag att ge mig? Tycker om sånna som ær verklighetsbaserade… :) Kram Katya

  • http://ord.susannehultman.se/ Susanne

    Katya: Gå in på http://www.boktips.net Där finns nog en hel del att få tips om. Eller du läser kanske mest norska numera? :)