Bok 11: Den röda soffan


Den här lilla boken av Michèle Lesbre hann jag precis läsa ut innan jag åkte till Italien över förra helgen. Men det var på håret när att jag glömde bort tiden och nästan missade tåget. Du vet hur det är, har man bara ett par sidor kvar i en bok vill man ju läsa ut dem och inte lägga ifrån sig boken. Speciellt inte om man ska iväg på en resa.

Den röda soffan är en lite vemodig och bitterljuv berättelse om Anne som reser iväg på den transsibiriska järnvägen för att ta reda på vad som hänt med hennes förre sambo Gyl. På resan får jag följa hennes tankar om livet som varit och får möta de människor hon träffar. Jag lever med henne i hennes oro över Gyl men också över Clémence, den gamla dam som hon lämnat i Paris, hennes granne som hon brukar slå sig ner hos för att läsa och diskutera litteratur och annat viktigt i livet.

Det är en berättelse som lämnar kvar ett vemod hos mig, men också en varm känsla av hopp om människan, att vi faktiskt bryr oss om varandra trots att de nära relationerna ebbat ut och att ett rikt liv uppstår i mänskliga möten och samtal som gör att vi, trots att livet till sist upphör för en närstående, med kärlek och omtanke kan minnas det som varit. En mycket njutbar känsla.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det här inlägget postades i Böcker 2011. Bokmärk permalänken.
  • http://pumansdotter.blogspot.com Pumita

    Det är klart jag följer med dig hit! :)
    Röda soffan däremot fick aldrig mig på kroken. Fastnade aldrig för den, vet inte varför. Läste ut men det blev mest en axelryckning.

  • Susanne

    Hej Pumita! Kul att du blev först att kommentera på nya stället. :)