Till pappa – även om det är för sent

Nej pappa, jag kan faktiskt inte sörja dig. Jag må vara hård och okänslig, men det går bara inte. Det är inte sorg jag känner, det är något annat. Det har funnits alltför många besvikelser för att jag ska kunna känna den där sorgen som man som barn bör känna när en förälder inte längre finns. En liten mikroskopisk del av dig gjorde att jag blev till och fick ett eget liv och den borde väl gjort att jag också känner sorg nu men det är omöjligt efter allt som hänt.

Minnen dyker upp, de flesta inte speciellt trevliga, även om det finns enstaka ögonblick då jag tror att det fanns någon slags gemenskap mellan oss. Men du har varit en alltför frånvarande pappa och vid de tillfällen du var närvarande var du egentligen frånvarande och såg inte mig utan någon annan som skulle motsvara de förväntningar jag inte kunde infria.

Slagen minns jag nästan inte och har väl förträngt dem. Fick berättat för mig att du ofta slog mig när det jag gjorde inte dög. För dig var jag storasystern som trots min ringa ålder skulle kunna allt, vara duktig, bäst, klokast. Och jag försökte bli bäst, jag ville ju vara dig till lags för du var ju min pappa och pappor skulle man lyda. Än idag försöker jag vara bäst, göra mitt yttersta och blir besviken långt in i själen när jag inte lyckas med mina föresatser.

Det året jag gick i andra klass tvingade du mig att varje eftermiddag sätta upp schackpjäserna på brädet och spela med dig, att visa min intelligens. I början var det roligt för jag fick ju hela din uppmärksamhet, men det förvandlades till ett tvång, en boja, för jag klarade förstås inte att infria dina förväntningar och du blev bara arg. Som tur var åkte du iväg igen, och när du kom tillbaka hade du glömt det där schackspelet och din förhoppning om att jag skulle bli ett schackgeni. Och jag skrev brev till dig, på tunna, tunna pappersark som skulle färdas med flyg över världens hav för att nå dig. Jag skrev brev och ritade mina små teckningar, var glad över att få skriva dem och hade glömt schackspelet, sjöng visan ”Pappa kom hem” för mig själv och längtade tills du skulle komma tillbaka hem igen.

Och du kom tillbaka, med presenter från världens alla hörn, men också med flaskorna som blivit din följeslagare under åren till sjöss. Flaskorna skulle förfölja dig under hela livet men det är möjligt att du på slutet fick vara i fred för dem, jag vet faktiskt inte. Du söp med kompisarna, blev lite konstigt kärvänlig i fyllan och jag minns äcklet jag kände, stanken av sprit.

Ett minne har för alltid etsat sig fast i mig – jag var tio år då och lekte en eftermiddag på gården. Vi flydde hals över huvud hemifrån, vi systrar och mamma, som knappt kunde prata. Du blev kvar där och sov väl ruset av dig, medan vi så småningom kom över det som hänt och återvände till lägenheten i rivningsfastigheten vi bodde i. Mamma pratade om skilsmässa, men det dröjde, pengarna fanns inte trots att hon arbetade heltid. De du tjänade försvann ju på annat håll och under dina resor var det många gånger vi levde på havregrynsgröt eftersom du inte skickat hem några pengar.

Ett annat minne värker i mig: Jag var en upprorisk tonåring och råkade illa ut och det gjorde dig säkert mycket besviken för du ville inte ha med mig att göra utan sa till mamma att skicka bort mig. Fjorton var jag och du ville inte veta av mig. Men du åkte iväg igen och när du kom tillbaka var även det glömt, åtminstone utåt sett. Men än idag finns det kvar i mig som en stor tagg som river och sticks.

Sjutton år gammal fick jag egen lägenhet och fast jobb. Än var ni inte skilda och det skulle dröja ännu ett år, men jag slapp grälen, den hemska tystnaden, de hårda orden, trippandet på tå för att inte störa dig när du sov ruset av dig. Det var ljuvligt att komma hemifrån och rå sig själv, ha egna pengar. Men trots allt var du ändå min pappa och jag såg upp till dig. Jag valde samma yrkesbransch som du och det var faktiskt du som hjälpte mig till det första jobbet efter att jag slutat nian – på din arbetsplats, för då hade du beslutat dig för att stanna på land och inte längre fara ut på dina resor. Möjligen hade livet till sjöss slitit på dig. Några år senare fortsatte jag i dina fotspår och försökte också få jobb till sjöss. Fast jag misslyckades och fick stanna kvar på land.

Så småningom träffade jag andra vuxna som såg mig som den jag var och gav mig det stöd som behövdes för att jag skulle lyckas genomföra mina akademiska studier, som den allra första i släkten. Jag tror faktiskt att du då var väldigt stolt, även om du inte sa något. Jag flyttade långt bort och fick egna barn, barn jag ville du skulle lära känna. När jag kom till Sverige sökte jag upp dig och vi umgicks korta stunder, du verkade tycka om min äldste son och jag lämnade honom hos dig under någon eftermiddag och jag tror att ni faktiskt hade det ganska roligt. En sommar några år senare hade jag ytterligare en son och for med honom till din hemort för att du skulle lära känna också honom en smula. Du hade ju tyckt om min äldste. Besvikelsen var stor när du sa nej och inte hade tid för oss.

Kontakterna sedan dess har varit mycket sporadiska och det sista jag hörde av dig var när jag fick ett gratulationskort på min 51-årsdag där du skrev: Grattis på 50-årsdagen. Och förra året skickade jag dig ett gratulationskort med foton på mina pojkar och några rader om hur vi hade det. I torsdags, på min 54-årsdag, fick jag besked om att du somnat in i din ensamhet.

Om jag tänker efter, så är det kanske ändå sorg jag känner: sorg över att jag hade en pappa som aldrig var en pappa, att vi aldrig kom nära varandra och att det nu är för sent. Och så samvetsförebråelser: jag kunde kanske gjort ytterligare något för att det skulle blivit bättre. Eller?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.
  • http://miatankar.webblogg.se/ Mia

    Jag som nyss förlorat och varit på begravningsgudstjänst för min Far känner en stor sorg när jag läser ditt inlägg. En sorg över att en Pappa kan svika sittbarn så, en sorg över dig som barn som inte fått lära känna din pappa.

    Min sorg är mer "naturlig" tycker jag. En saknad efter en Pappa, samtidigt som jag är så glad och tacksam för att vi fick behålla honom under så många år.

    Det finns nog lika många olika sorg som det finns människor. Vi upplever saker olika, men vi har förstås också helt olika upplevelser och och relationer till de som skulle kallas för våra närstående.

    Jag tänker på dig!

  • http://www.zyrenna.se/ Åsa

    Har ingen bra kommentar, men jag tycker att du skriver väldigt bra om något som är svårt.

  • http://pumansdotter.blogspot.com Pumita

    Svårt att hitta bra ord. Jag känner med dig. Du ska inte förebrå dig för att inte ha gjort mer. Du gjorde ditt bästa under de förutsättningar som var. Ingen kan begära mer. Inte ens du själv. När föräldrarna inte räcker till, inte förmår att ge det ett barn behöver, måste barnet se till att få det från annat håll. Ofta dröjer det tills det är vuxet. Det har jag resonerat mig fram till eftersom jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Du får prata med lilla Sassa och berätta för henne att hon är värd att älskas för den hon är och att det hon fick uppleva var inte hennes fel. Sköt om dig!

  • http://ord.susannehultman.se/ Susanne

    Mia: Ja, du har så rätt i det du skriver. Och jag fortsätter tänka på hur han egentligen var och hur han blev den han blev.

    Åsa: Ibland behövs nog inte kommentarer, det räcker med några ord så här. :)

    Pumita: Tack för fina ord! Och visst är det så, att när man har blivit vuxen så berör det inte lika mycket och inte förrän nu så kommer känslor tillbaka. På samma gång känns det också som en befrielse att det är slut – om man nu får säga så.

  • http://pumansdotter.blogspot.com Pumita

    Tack själv för att du skriver om det svåra!
    Jag förstår att det känns kluvet att säga att det är en lättnad att det är över. Vi är uppfostrade till att älska våra föräldrar "no matter what" men ibland kostar det för mycket. Och på sätt och vis är det aldrig över. Man bär med sig det hela livet men det blir kanske lättare att hantera när personen inte finns längre.

  • http://petersbildmagi.blogg.se/ Peters bildmagi

    Bra skrivet om ett svårt ämne.
    Orden berör verkligen

  • http://ord.susannehultman.se/ Susanne

    Peters bildmagi: Tack för dina ord!

  • Gunnel

    Hej Susanne,
    Nu har jag läst din blogg – i lördags såg jag Svinalängorna på Bian. Det finns delvis en gemensam känsla i det du skriver och vad filmen förmedlade. Pernilla Augusts kommentar vid Guldbaggen, att hon fått ett mail från en ung man som helt plötsligt förstod varför han var så ledsen, berörde. Filmen var ett sätt att hitta till "knappen" som släpper loss sorgen och framför allt bearbetningen av det som förändrats.
    Susanne, du ska veta att du är jätteduktig, fixar en massa saker som du inte visste att du kunde för ett år sedan, tar tag i nya utmaningar, kastar dig in i spännande uppgifter – och att du klarar av det!!! Du går omkring och ser ut att TRIVAS utomordentligt i din nya roll. Njut, känn dig nöjd, du kan, du levererar, du fungerar! Kram! Gunnel

  • http://ord.susannehultman.se/ Susanne

    Gunnel: Läste din kommentar på mobilen upp mot Stockholm i torsdags och den berörde mig och gjorde mig glad. Tack!

  • http://littleheidiofthemountains.blogspirit.com/ Haydee

    Jag vet inte vad jag ska skriva. Har egentligen inga ord. Tycker bara att det är riktigt starkt av dig att skriva den där texten. Som är väldigt bra skrivet, och berörande.
    Ta hand om dig! Och njut av tiden med dina söner som har en otroligt stark mamma..! :)

  • http://semwa.se Helén

    Vilken fin text, Sassa! Du skriver väldigt bra. (Jag gillar dina bokrecensioner också.) Det är så sorgligt att barn ska behöva bli besvikna på sina föräldrar, och det allra sorgligaste är kanske att man aldrig, hur gammal man än blir, slutar hoppas på att få det där man alltid har suktat efter. Men, om man har tur, kanske man kan lära sig att finna styrkan i sig själv och bekräftelsen från annat håll, och inse att man inte står och faller med den förälderns blik, erkännande. Den styrkan tror jag att du har funnit. Kram/H.

  • http://ord.susannehultman.se/ Susanne

    Haydee: Tack för dina ord!

    Helén: Så rätt så! Pappas död fick mig bara tillbaka till barndomen som jag egentligen lämnat bakom mig. Tack för dina ord!

  • Jennie

    Tack syster för en liten inblick i den barndom som jag inte upplevde, men jag förstår din känsla av att försöka nå upp till att alltid vara bäst, men att det inte duger ändå. Trots att du har din upplevelse av pappa och jag har min, så tror jag att vi har samma röda tråd genom vår barndom, att hela tiden försöka visa hur duktig man är.

    Men jag är glad att jag har dig och jag älskar dig min kära syster! :-D

  • http://ord.susannehultman.se/ Susanne

    Jennie: Tack du! Och så roligt att du skrev ett par ord även här.