Kategoriarkiv: Böcker 2011

Bok 8: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Jaha, då har jag gjort det igen, läst en sådan där bok som alla talar om och som ligger högt upp på topplistorna. Och som vanligt när det händer så blir jag besviken. Visst småler jag emellanåt när jag läser den dråpliga historian om Allan Karlsson som på sin hundraårsdag rymmer från hemmet och därefter möter alla möjliga underliga typer och som blir jagad av polisen, men jag kan inte tycka att det är något speciellt med den här boken. Tycker skrivsättet påminner mycket om Arto Paasilinnas böcker och ser inget nytt i Jonas Jonassons skildring av Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

Insprängt i ramberättelsen får vi också följa Allan Karlssons liv och leverne innan han fyller hundra år. Det är ett liv där han, trots att han är ointresserad av politik, ändå hamnar i mer eller mindre världspolitiska händelser och träffar och blir bundis med presidenter och makthavare. T.ex. är han med i Los Alamos och styr om så att det slutgiltiga steget mot atombomberna tas. Visst är det beundransvärt att kunna fantisera ihop de här historierna men jag är ändå inte imponerad vid läsningen. Språket är enahanda och skildrar bara precis händelserna och inget mer. Jag vill nog ha ett mer rikt språk i den litteratur jag läser. Nåja, jag är nog ganska ensam om mitt tyckande för de som läst boken verkar nästan alla vara överväldigande positiva till den. Och gillar du buskis med torftigt språk så tycker jag du ska läsa den.

Förresten så läste jag boken på min mobil efter att ha upptäckt att det går att låna e-böcker även på en androidmobil. Redan är nästa bok lånad och det kommer jag att fortsätta med, för det är ett väldigt bekvämt sätt att läsa böcker. I alla fall för mig som har progressiva glasögon och behöver mycket ljus och stora bokstäver. Perfekt läsning i sängen.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Publicerat i Böcker 2011 | 4 kommentarer

Bok 7: Underjordiska timmar


Den här boken av Delphine de Vigan stannade kvar i tankarna långt, långt efter att jag läst ut den. Underjordiska timmar är den andra boken jag läser av samma författare. Den förra var No och jag som jag skrev om för ganska exakt två år sedan.

Två människoöden i Paris skildras sida vid sida under samma dag, den 20 maj. Läkaren Thibault skiljs från sin älskade Lila och arbetar hela dagen med olika patientbesök medan han funderar på sitt liv och den relation som just tagit slut. Mathilde är en ensamstående mamma till tre barn och som arbetar på ett marknadsföringsföretag där hon har en ganska hög position. Under en längre tid har hon blivit utmanövrerad av sin närmaste chef, den man som också anställde henne åtta år tidigare. Den här dagen kommer hon för sent och finner att hon blivit ersatt av en annan kvinna och fått ett nytt kontor, det sämsta på hela avdelningen och som är beläget bredvid toaletten där alla passerar och lukter och ljud tydligt tränger ut till henne. Under dagen tänker hon igenom sitt liv och funderar på hur hon kunde bli så isolerad och utfryst på sin arbetsplats.

Det är en otäck skildring där jag mycket väl förstår och kan leva mig in i den osäkerhet och den desperation som Mathilde upplever. Tänk att gå till sin arbetsplats varje dag och uppleva att man inte finns, att det man gör inte räknas, att ingen lyssnar. Självklart bryts man ner totalt och blir som ett darrande asplöv utan självkänsla. Arbetssituationen påverkar också allt övrigt man gör utanför arbetsplatsen. Så blir det för Mathilde och jag får en stor klump i magen när jag läser om henne och hennes utsatthet. Jag skulle vilja ruska tag i hennes chef som gjort det här möjligt och skrika åt honom att för guds skull gör inte så! Låt henne inte gå under!

Ja, jag blir ledsen och rädd och så tänker jag på hur viktigt arbetet är för oss människor. Där tillbringar vi så stor del av våra dagar att det därför måste fungera. Gör det inte det mår vi dåligt. Och så tänker jag på dem som inte har något arbete, hur desperat sökandet efter ett kan bli eftersom du utan arbete knappast är värd något. Åtminstone inte om du är i arbetsför ålder. Och chefen, hur viktig är inte han eller hon för att du ska trivas och arbetet fungera på ett tillfredsställande sätt.

Jag tycker verkligen du ska läsa Underjordiska timmar och sedan tänka på hur det fungerar på din egen arbetsplats. Säkert fungerar det mycket, mycket bättre än hos Mathilde.

Förresten är det sekwa som gett ut boken. Översatte gjorde Helén Enqvist och det gjorde hon mycket bra. ;)


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

 

Publicerat i Böcker 2011 | 6 kommentarer

Bok 6: Mr Tourette och jag

Den här självbiografiska boken fick jag låna av en kollega efter en diskussion om ämnet Tourettes syndrom. Pelle Sandstrak har i boken Mr Tourette och jag beskrivit hur han till slut fick någorlunda bukt med den där inkräktaren som höll på att totalt förstöra livet för honom.

Pelle bor i en liten by i Nordnorge, i en stabil och kärleksfull familj och klarar sig väl ganska hyfsat fram till dess han flyttar hemifrån och börjar i en ljudteknikerskola i Oslo. Redan som liten misstänker såväl han själv som hans familj att det är något som inte är som det ska eftersom han jämt hamnar i bråk och inte klarar skolan på det sätt som förväntas. Man söker hjälp men får aldrig någon diagnos på Pelles problem med koncentration och tvångstankar. I Oslo, där han bor inneboende, accelererar sjukdomen och han klarar till slut inte att leva ett vettigt liv, flyttar in i en gammal övergiven skrotbil och försörjer sig på de pengar familjen skickar till honom samt det han lyckas tjäna ihop på tillfälliga jobb. Han blir efter en drogaffär tvungen att fly Oslo, köper ett interrailkort och tar sig med tåg till Sverige, där han av en slump får höra ett radioprogram med en professor från Karolinska, specialist på neurovetenskap, och som samtalar med en pojke med Tourettes syndrom. Plötsligt känner Pelle igen sig själv och sitt beteende och skriver ett brev till professorn, medan han samtidigt blir tagen av polisen för innehav av droger. Men det går till slut bra och Pelle får den hjälp han behöver för att komma tillbaka till livet.

Visst har jag hört talas om Tourettes syndrom tidigare och har t.o.m. haft elever med diagnosen, men jag har aldrig närmare satt mig in i hur det är att ha sjukdomen och vilket handikapp det innebär. Nu tror jag att Pelle har en ganska allvarlig variant och dessutom inte fick hjälp i tid så att sjukdomen blev värre. För dem som får diagnosen tidigt i livet måste ju förutsättningarna att få hjälp och bli bättre vara betydligt större. För utan hjälp måste det vara ett rent helvete att leva. Jag undrar hur många av de människor som lever i utanförskap i vårt samhälle som egentligen har någon sådan här sjukdom. Jag börjar tro att det är en hel del.

Det är i alla fall en bok som många fler borde läsa för att få kunskap om vad det innebär att leva med Tourettes syndrom och få förståelse för sjukdomen. Dessutom är den rolig mitt i allt elände. Inte underligt att Pelle nu ägnar sig åt stand up.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Böcker 2011 | Lämna en kommentar

Bok 5: Ru

Jag har varit några dagar i Stockholm och tog med mig den här korta boken Ru på resan upp. Det blev en underbar språklig och tänkvärd resa, en resa som började i en överfylld båt med flyktingar på väg från Vietnam till Malaysia och som slutade i Kanada. Jag följde med författaren Kim Thúy på hennes fruktansvärda färd genom rikedom och fattigdom, kantad av umbäranden men också av kärlek. Jag lärde känna hennes släktingar, moster Sju och morbror Två och allt vad de heter. Det var en resa i ett underbart språk och i en kultur skild från min egen och ändå med igenkännanden. Jag får tankar om mitt eget föräldraskap och om mig själv som dotter. Läsningen berikar och jag vill hela tiden veta mer om Kim Thúy och hennes upplevelser. Jag förfasas över de fruktansvärda villkor en flykting har i sin jakt efter trygghet, hur världen kan te sig så kall och grym.

Ja, det är helt enkelt en underbart välskriven liten bok som jag rekommenderar alla att läsa. Läs och tänk! Och njut av språket! Själv har jag knappt ord för att beskriva den känsla läsningen gav mig.

Förresten så är Kim Thúy på Sverige-besök. Till Malmö Stadsbibliotek kommer hon på torsdag den 31 mars. Dagen före är hon på Kulturhuset i Stockholm.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Böcker 2011 | 9 kommentarer

Bok 4: Klockan 21:37

Vilken konstig titel, tänkte jag när jag såg den här tredje boken av Karin Alfredsson. Hur kan man döpa en bok till ett klockslag? Men det var alldeles rätt. Allt i handlingen styrs mot detta magiska klockslag och det hemskaste av allt är att det som skildras är i stort sett sant.

Karin Alfredsson är journalisten som blev författare och inriktade sig på deckare med kvinnoperspektiv, ofta berättade i ett annat land än Sverige. Första boken hon skrev – 80 grader från Varmvattnet – utspelade sig i Zambia, den andra – Kvinnorna på 10:e våningen – i Vietnam, och nu denna, den tredje – Klockan 21:37 – i Polen. Historierna som berättas har ändå anknytning till Sverige och hur kvinnor här lever och har levt.

Klockan 21:37 skildrar flera parallella historier samtidigt och de vävs på klassiskt manér ihop på slutet då handlingen får sin upplösning. Huvudpersonen, läkaren Ellen Elg, åker på ett uppdrag till Polens kust med en båt där polska kvinnor får hjälp med preventivmedel och medicinska aborter, något som numera är förbjudet i det katolska Polen där förre påven Johannes Paulus II:s ande svävar kvar och manar folk att värna familjen och barnen, kosta vad det kosta vill.

Den polska familj som skildras är en brokig skara personligheter som står på olika sidor i abortdebatten, utan att själva känna till det: Agata vill fullfölja sina studier, Katarina lutar åt att gå i kloster, Marek är arbetslös och ett lätt byte för skumma personer, mamma Teresa kämpar för att hålla uppe familjen och morfar Andrzej Novak minns tiden med Solidaritet.

Det är en aktuell skildring med koppling till dagens kvinnopolitiska situation, inte bara i Polen, utan även i många andra länder där kvinnans rätt till säkra och fria aborter är starkt ifrågasatt av människor som i katolicismens anda menar att fostret eller embryot har större rätt till liv än kvinnan, vilket också får ödesdigra konsekvenser. De drar sig inte för att t.om. gå till angrepp och skada dem som ägnar sig åt att hjälpa kvinnor i utsatt position. Så lite är kvinnans liv värt.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Publicerat i Böcker 2011 | Lämna en kommentar

Bok 3: Ingen riktig kvinna

Ny Sekwa-bok är utläst: Ingen riktig kvinna av Virginie Mouzat. Romanen är skriven som ett långt brev till en ny man som huvudpersonen träffat. Brevskrivaren – jag hittar inte namnet nu när jag bläddrar tillbaka i boken och minns inte något – är en lång och vacker kvinna som föddes utan äggstockar och får ta hormonpreparat för att komma i puberteten och bli en ”riktig kvinna” eller rättare sagt på utsidan bli det, för inombords blir hon det inte och kan inte alls identifiera sig med andra kvinnor och deras kroppsliga särdrag. Hon blir en androgyn varelse helt enkelt. När hon träffar den som är mottagare av de skrivna orden bor hon dock ihop med en man som verkar älska henne som den hon är. Hon möter den nya mannen och det verkar som om något inom henne vaknar till liv, en sexuell längtan efter honom.

Jag upplever en mycket stark ensamhet och en känsla av uppgivenhet. Världen som skildras är full av festande, resande, droger och det är de ensammas värld, långt ifrån den jag själv lever i. Ärligt talat vet jag inte om jag gillar det jag läser och är kluven i mitt tyckande. Det som griper tag i mig är däremot ensamheten och utanförskapet, som jag tycker skildras så det gör ont i mig.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Böcker 2011 | Lämna en kommentar

Bok 2: Ät mig

Ännu en bok från Sekwa har jag läst och det blev en vars omslag diskuterades ganska mycket innan det fick sin utformning. Det som till slut valdes tycker jag mycket om: interiören av en lite gammaldags restaurang med mörka möbler där det sitter ett par i bakgrunden.

Ät mig är skriven av Agnés Desarthe, en fransyska, som vanligt när det gäller Sekwas förslag, som ju inriktat sig på att ge ut franskspråkig litteratur på svenska, även om det finns undantag.

I boken berättar Myriam sin historia samtidigt som hon startar sin restaurang Chez moi med lånade pengar. I början går restaurangverksamheten uselt men så småningom får hon hjälp av Ben, en ung man som verkar mycket mystisk. En annan person som också är behjälplig är blomsterhandlaren Vincent som en dag dyker upp på restaurangen. Så småningom blir restaurangen ett populärt mål och är så välbesökt att man får tänka efter hur man ska fortsätta. Och under tiden får vi höra Myriam berätta mer och mer om det liv hon hade förr, ett liv som gift och mamma till en pojke, livet med cirkusen Santo Salto och jag lär också känna hennes lillebror Charles.

Det är en bok som inger hopp, hopp om att det alltid finns människor som bryr sig även om man är långt nere i skorna och knappt orkar resa sig igen. De människor som omger Myriam vill henne alla väl och jag tänker att varje annan människa som finns också borde ha det så. Och så börjar jag tro att det faktiskt är så. Det finns alltid någon som finns beredd att trösta och stötta när livet verkar vara som värst. Det gäller bara att hitta dem bland alla de andra som inte ser.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Publicerat i Böcker 2011 | 2 kommentarer

Bok 1: Io e te


Ja, nu är den utläst, den bok jag tog upp i den lilla bokenkäten för ett par dagar sedan. Io e te av Niccolò Ammaniti är en kort och snabbläst bok om än så länge på italienska utan svensk översättning. Fast det borde inte ta så lång tid att översätta den. Språket är så pass enkelt att jag inte slog upp några ord alls utan av sammanhanget förstod vad okända ord betydde.

Som i övriga böcker jag läst av Ammaniti är det de utsatta barnens historia han berättar. I Io e te (Jag och du på svenska) är Io den fjortonårige Lorenzo och te hans tio år äldre halvsyster Olivia. Lorenzo är en annorlunda pojke som i sin skola är ensam och inte har några vänner. Under sportlovsveckan hör han talas om att hans klasskamrat Alessia bjudit in alla utom honom till Cortina för en veckas skidsemester. Lorenzo berättar för sin mamma att även han är inbjuden men i stället för att åka med – han är ju inte medbjuden – planerar han en veckas vistelse i fastighetens källare. Där får han ett oväntat besök av sin halvsyster Olivia som inte heller mår speciellt bra.

Vad som händer sedan ska jag inte avslöja, om du nu läser boken så småningom. Ja, för det tycker jag att du ska, för den är en mycket tänkvärd historia.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Böcker 2011 | 3 kommentarer

Bokenkät i kortversion 2

Pumita har åter igen svarat på en liten bokenkät och inbjuder andra att göra sammaledes, så jag hakar på. Det blir dessutom mitt första inlägg för det här året.

1. Vad heter boken du läser just nu?
Io e te av Niccolò Ammaniti, alldeles nyutgiven på italienska och ännu ej översatt till svenska.

2. Hur långt har du kommit?
Sidan 81 av 116.

3. Beskriv boken med tre ord.
Spännande på italienska

4. På en skala 1-5, hur bra är den hittills?
En ganska svag 4, men jag tror det blir ett överraskande och otäckt slut som nog lyfter den till en stadig fyra.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerat i Böcker 2011 | 3 kommentarer