Torsdagskväll på Herbert Felixinstitutet

Sedan flera år tillbaka är jag medlem i Herbert Felixinstitutet, en ideell förening här i Eslöv som vill visa hur migration kan bidra till entreprenörskap och utveckling. Herbert Felixinstitutet startade 2006 efter att Sydsvenskans dåvarande politiska redaktör Per T Ohlsson skrivit boken Konservkungen om Herbert Felix som flydde undan nazisternas förföljelser och hamnade i Eslöv med ett gurkrecept och så småningom startade sin konservfabrik, från början med namnet Felix och nu med namnet Orkla. Vi äldre Eslövsbor säger förstås fortfarande Felix till fabriken, trots namnbytet.

Herbert Felixinstitutets seminarier

Multihuset, en del av folkhögskolan.
I folkhögskolans lokaler håller Herbert Felixinstitutet sina seminarier.

Med jämna mellanrum bjuds talare in till seminarier i Herbert Felix anda. Många är de personligheter jag lyssnat på och inspirerats av under åren: Gunnar Wetterberg, Alexandra Pascalidou, Shora Esmailian, Åsa Wikforss, Jesper Strömbäck och många fler. Nu senast var det Patrik Lundberg som gästade Eslöv och i torsdags kväll berättade om sin bok Fjärilsvägen som kom ut för ett par år sedan.

Första gången jag läste om Patrik Lundberg var när jag i jakt på julklappar till mina söner skulle köpa dem var sin bok på svenska. Patriks allra första bok Gul utanpå hade precis kommit ut och jag tänkte att den skulle passa bra till min yngste son som ibland blev behandlad annorlunda i Sverige p.g.a. sitt mörka utseende. Jag läste inte boken själv utan bara recensioner och baksidestexten och jag vet inte heller om sonen till slut läste den. Däremot vet jag att den står på sönernas bokhylla i Italien så nästa gång jag åker ner till dem ska jag läsa den.

Fjärilsvägen

I torsdags kväll pratade Patrik Lundberg mest om sin bok Fjärlisvägen men kom också in på den alldeles nyutgivna Adoptionerna: ett granskande reportage som han skrivit tillsammans med Josefin Sköld och Alexander Mahmoud. Fjärilsvägen minns jag att jag läste recensioner om när den kom ut så jag hade handlingen hyfsat klar för mig när jag gick iväg till seminariet. Men eftersom jag inte hade läst själva boken visste jag inte mer om den än att den handlade om hans mamma som bodde på Fjärilsvägen i Sölvesborg och att hon efter skilsmässan från Patriks pappa kämpade att som ensamstående mamma till två barn klara ekonomin i ett Sverige som stramade åt allt mer. Detta var i början på 1990-talet då finanskrisen härjade, något jag själv bara läst om eftersom jag då bodde utanför Sverige. Patriks mamma Birgitta gjorde allt för att barnen skulle ha det bra och försakade sig själv vilket förmodligen bidrog till att hon slet ut sig i förtid och till sist dog vid 67 års ålder, ensam i en sjukhussäng, trots att Patrik och hans syster blivit lovade att sjukhuset skulle kontakta dem om hon försämrades. Samhällets skyddssystem räckte inte till för henne.

Mamma

Dagen efter seminariet hade jag tagit ut en semesterdag och hur det var så klickade jag mig in på bibliotekets mobilapp och lånade hem Fjärilsvägen. Jag började läsa efter lunch och slutade inte förrän jag läst klart. Mycket kände jag igen från min mammas liv men också från mitt eget. Patriks mamma Birgitta var lågutbildad men hade ändå fått ett kontorsjobb på försäkringskassan. Min mamma är också lågutbildad men fick fabriksjobb. Birgitta var inbiten socialdemokrat som aldrig röstat på något annat parti och även varit engagerad i kommunalpolitiken. Min mamma har så vitt jag känner till också alltid röstat socialdemokratiskt men däremot aldrig ställt upp i politiska sammanhang. Birgitta handlade på Konsum och kunde aldrig tänka sig att handla på Ica. Min mamma räknade varje år alla Konsumkvitton för att få ut lite återbäring som trogen medlem. Birgitta bodde i villa och skildes. Min mamma bodde i hyreslägenhet utan varmvatten eller vattentoalett och skildes så snart hon kunde när lagen ändrades på 1970-talet så att det blev lättare att ta ut skilsmässa. Redan innan dess levde hon ändå i stort sett som ensamstående mamma eftersom pappa var ute till sjöss på långa resor med Svenska Amerikalinjens båtar och inte alltid skickade hem pengar. Jag minns hur vi två systrar på 1960-talet fick var sitt par nya byxor som vi fick använda tills de var utslitna innan nästa par köptes in, alltid efter att barnbidraget kommit, och hur vi ibland bara hade havregrynsgröt att äta till kvällen. Jag fick en nyckel runt halsen året innan jag skulle börja skolan och fick också i uppgift att passa min ett år yngre syster. Mamma sprang hem varenda rast för att se till oss. Barnkrubban – föregångaren till daghem och förskola – som fanns i stan kunde inte ta emot barn så tidigt på morgonen som mamma började sitt arbete så nyckeln runt min hals blev hennes enda utväg de gånger hon inte anlitade någon granne att se efter oss. Mammas fabrikslön räckte helt enkelt inte till alltid, men hon var bra på att hitta lösningar.

Jag

År 1997 kom jag tillbaka till Sverige, nyskild med två små pojkar. Finanskrisen var över, jag hade redan gjort min klassresa och som den första i släkten tagit en akademisk examen och kunde därför hitta ett hyfsat välbetalt lärarjobb. Förskolan var utbyggd och så även fritidshemmen. Kontakterna med min f.d. man och hans släkt var goda trots skilsmässan. Pojkarnas pappa betalade underhåll utan att blanda in den svenska försäkringskassan så vi klarade oss ganska bra. Mamma som var sjukpensionerad hjälpte mig med pojkarna och vi kunde så småningom bygga upp ett hem som fungerade. Åren gick och jag blev till sist långtidssjukskriven efter att ha jobbat för mycket. Läraryrket är slitsamt och alltför många lärare arbetar alldeles för mycket för att hinna med allt som åligger dem. Fas 3 hade införts av regeringen Reinfeldt och jag var farligt nära gränsen att bli utförsäkrad, precis som Patriks mamma var. Jag klarade mig men inte Birgitta. Inte vet jag om det var tur jag hade eller om det var något annat som gjorde att jag kunde sadla om och komma på rätt köl igen och just nu bara väntar på den uppskjutna pensionen efter ett långt arbetsliv.

Utbildningens betydelse

Samhällsklyftorna består i Sverige trots att vi alla fått det lite bättre, åtminstone om jag jämför med min mamma och de ännu äldre. Många har kunnat göra klassresor uppåt och fått ett bättre ekonomiskt liv. Jag skulle tro att dessa är mångdubbelt fler än de som gjort klassresan neråt. Men de som inte klarat resan uppåt kan förväntas ett kortare liv, speciellt kvinnor som enligt Jämställdhetsmyndigheten halkat efter. Utbildning ger alltså generellt sett längre livslängd. Och så finns undantagen: mamma fyller hela nittio år på måndag även om hon tyvärr är helt omedveten om det.

Fast hur det kommer att bli under de kommande åren för dem som inte omfattas av våra numera något haltande trygghetssystem, det undrar jag allt.

Krigstankar och Landet utanför

För inte så länge sedan läste jag ut boken Landet utanför, den första delen i en trilogi skriven av historikern Henrik Berggren. Landet som är utanför är Sverige under andra världskriget. Boken har stått i min bokhylla ganska länge innan jag öppnade den. Det tog liksom emot eftersom den är ganska tjock, nästan 500 sidor. Men eftersom jag läst flera böcker av Henrik Berggren tidigare tog jag tag i den och det ångrar jag inte.

Bild från min bokhylla där den nämnda boken ligger på snedden över andra böcker.
Den senast lästa fackboken fick inte plats riktigt och ligger ovanför tidigare lästa böcker.

I torsdags morse när vi vaknade till nyheten om Rysslands invasion i Ukraina, kom jag att tänka på det jag läst om händelserna som föregick andra världskrigets utbrott och såg parallellen med dagens situation. Idag på eftermiddagen råkade jag slå på Sveriges radios P1 där just Henrik Berggren var med och svarade på frågor från lyssnare om kriget. Det han inledde med att säga var att han förstås också såg hur Rysslands attack mot Ukraina liknar Hitlers attack på Polen 1939.

Jag tog mig trots allt ganska snabbt igenom den tjocka boken och fick stor behållning av den. Det jag framför allt tyckte om var hur Henrik Berggren väver in olika personers historia i de större skeendena. Han har gjort ordentliga efterforskningarna det märks tydligt. Några kända personer vi får följa är t.ex. Ingmar Bergman genom hans mammas dagböcker, journalisten Barbro Alvings reportage och Astrid Lindgrens tankar. Vi får följa de svenska nazisternas framväxt och olika inställningar till kriget, hur svenskarna engagerar sig i Finlands motstånd mot Sovjets angrepp, hur Sveriges samlingsregering resonerar när de låter Tyskland köra militära transporter genom Sverige. Det är inga lätta frågor. Författaren skildrar också vardagslivet för svenskarna som i stort sett lever på som vanligt och går på bio och revyer. Vi lär känna Sovjets ambassadör Alexandra Kollontaj och hur hon medverkar i det politiska skeendet, hur Finland tvingas till ett förödmjukande fredsfördrag där de blir av med stora landområden i öster, bl.a. Karelen där jag lär ha för mig helt okända släktingar.

Och nu är vi alltså inne i ett skeende som mycket liknar det runt 1939 med en diktator som ger sig på ett självständigt land han anser sig ha rätt till för att återupprätta det gamla imperium han menar att Ryssland blivit fråntaget.

Tillbaka – med en kort recension av Mörkt vatten

Igår flyttade jag mina sajter från det webbhotell jag haft sedan 2011. Den här sajten har inte fungerat på mer än tio år men äntligen kan jag åter igen logga in och skriva inlägg. Nu ligger allt på inleed i stället och de hjälpte till så att allt ska fungera smärtfritt.

Igår läste jag ut en tunn liten bok av Joyce Carol Oates vid namn Mörkt vatten. Det är en otäck historia om en ung kvinna som på en fest träffar en äldre man, en senator från det demokratiska partiet. Historian utspelar sig alltså i USA och vad jag kan förstå fick författaren idén till boken från en verklig händelse men har bara förflyttat skeendet till 1991. Kvinnan följer med senatorn i hans bil men det går inte bra alls. Senatorn är berusad efter att ha druckit rätt rejält. Det är den fjärde juli då alla festar för att fira självständighetsdagen. De kommer aldrig fram till sitt mål utan åker av vägen ner i grumligt mörkt vatten. Därav bokens titel. Under drunkningen lär vi känna Kelly – så kallas kvinnan – och jag hoppas under läsningen att hon faktiskt ska överleva.

Jag tyckte om den lilla boken trots dess hemska historia. Tidigare har jag läst en betydligt tjockare roman av henne, Blonde, som handlade om Marilyn Monroe, och den här är lite i samma stil men alltså betydligt kortare.

Bok 18: Underbara dagar framför oss

Man (= du som ibland tittar in här) skulle kunna tro att jag inte alls läser något längre, men sanningen är i stället den att jag inte längre skriver något om det jag läser. Nu blir det i alla fall en tillfällig förbättring på det området och jag ska försöka sammanfatta de böcker jag läst i sommar.

Underbara dagar framför oss
Henrik Berggren har skrivit den här nästan 700 sidor långa biografin om Olof Palme. Jag började läsa den på flyget till Milano i början på augusti efter att ha lånat den som e-bok på mitt bibliotek. Den följde med mig i mobilen till Umbrien och Trentino-Alto Adige och tog slut i Lombardiet. Detta var nu inte den enda resa jag gjorde under läsningen utan det var också en resa i 1900-talets Sverige jag företog. Henrik Berggren har gjort ett gediget arbete för att sammanställa även Olof Palmes släkt bakåt i tiden och skriver om alla personerna på ett mycket levande sätt och beskriver också de politiska förhållanden som rådde i Sverige och världen.

Fredsmarschen Köpenhamn - Paris 1981
En del av den stora fredsmarschen i Paris 1981

När Olof Palmes liv och gärning beskrivs dyker många personliga minnen upp. Bl.a. minns jag när jag deltog i den fredsmarsch, organiserad 1981 av bl.a. Kvinnor för Fred, och som gick från Köpenhamn till Paris (jag gick bara med på den sista etappen). Intåget i Paris var nära att stoppas men Olof Palme var enligt boken den som fick till stånd att vi kunde tåga in i Paris den gången.

Ett annat minne jag har är från sommaren 1985 då jag reste runt i Mexico och lärde känna en journaliststudent som talade sig varm för Olof Palme och tyckte han hade gjort fantastiska saker för tredje världens länder. Då förstod jag hur stor han var internationellt, något man kanske inte alltid var medveten om i Sverige på den tiden, då när smutskastningen av honom var som störst.

Affisch på Olof Palme i blomsterhav
Bild från mordplatsen 1986

Den där ödesdigra natten den 28 februari 1986 minns jag förstås också. Jag bodde då söder om Stockholm och arbetade som lärare i Norsborg. Det var en sen fredagskväll och jag var på väg att stänga av radion när sändningen bröts av meddelandet om att statsministern hade skjutits på Sveavägen nära Tunnelgatan. Det blev en sömnlös natt då jag följde all rapportering på min lilla svartvita tv-apparat. På lördagen åkte jag förstås in till mordplatsen och såg havet av blommor som hade formats och jag förstod att Sverige inte längre var som förut.

Underbara dagar framför oss är fantastisk berättelse som jag verkligen rekommenderar. Kanske mest för att den skildrar 1900-talet så bra och verkligen berättar om personen Olof Palme och hans närmaste samt förklarar mycket av de händelser som gjorde att han blev den han blev. Det enda som saknas är lösningen på mordgåtan, även om det verkar som Henrik Berggren har sina misstankar.

I boken finns också publicerat en hel del bilder, som jag tyvärr inte lyckades njuta av på mobilen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bok 17: Vända blad

Det är ett bra tag sedan jag läste Vända blad av Julie Jézéquel och jag har den inte alldeles färsk i minnet. Några ord ska jag väl i alla fall kunna skriva om den.

Oftast är det känslan en bok lämnar som jag vill fånga men det är svårt att sätta ord på den. Dock minns jag att jag tyckte huvudpersonens tillvaro till viss del påminde om min egen för ett par år sedan, även om jag inte var arbetslös som Clara Tallane. Däremot bodde jag, precis som hon, ensam med en tonårsson, med allt vad det innebär av konflikter och samtal om allt möjligt som rör sig i en tonårings liv. Minns också mina tankar om den femtonårige Léonard, som jag tyckte påminde om min egen nu sextonårige son. Som mamma är det lätt att tro att han fortfarande är den oskuldsfulla sonen som inte alls kan se ens egna svagheter, medan det i själva verket är en väldigt klarsynt och klok ung man som betraktar sin mamma och inser vad hon håller på med.

Nåja, det var kanske en liten utvikning: boken handlar om Clara som efter att ha blivit arbetslös p.g.a. att hon ställt till det för sig på det produktionsbolag hon tidigare varit anställd på, nu förtjänar sitt uppehälle som en slags spökskrivare åt en företagsledare som vill att Clara ska skriva ihop ett nytt liv åt honom. Clara möter honom med jämna mellanrum då han lämnar ledtrådar till sitt liv samt läser vad som levererats. Hela tiden får man följa Claras funderingar om den mystiska Bertrand Rosier som vill ha ett annorlunda liv.

Jag fann mig själv sträckläsande den här boken. Handlingen och stilen att skriva sög in mig i berättelsen och jag ville veta hur det skulle gå för Clara, Bertrand och Léonard. Kanske är det orden, som är Claras egna, som gör att det är så lätt att läsa, samt att tempus nästan genomgående är presens. Handlingen flyter på utan uppehåll och man dras med. Men, som sagt, det är skildringen av relationen mellan Clara och hennes son jag tycker är bäst och som ger djupast intryck.

Rekommenderas!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Bok 16: Sverigedemokraterna in på bara skinnet

Pontus Mattsson jobbar på Sveriges Radio som politisk reporter och är nog en av dem som djupast trängt in i Sverigedemokraternas utveckling från då de bildades och fram till förra valet 2010. Den här boken blev klar precis innan dess och därför känns det möjligen lite som en gammal historia att läsa den. Ändå tycker jag att den är mycket aktuell eftersom vi vet hur det gick och att Sverigedemokraterna för första gången kom in i riksdagen. Och Pontus Mattsson verkar ha anat vartåt det bar iväg när han skrev boken.

Det är en grundlig redovisning av personerna som startade partiet vi får oss till livs och jag förstår också mer varför just Skåne har blivit ett sådant starkt fäste för de åsikter partiet står för, eller rättare sagt, de åsikter som vi förknippar med dem, för de har en hel del mer att säga även om det som mest kommer fram är vad de tycker om invandring från andra länder och då speciellt från muslimska länder. ”De fyras gäng”, dvs. Jimmy Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof, träffades i Lund och är nu kärnan i partiet. I Skåne har nog alltid funnits en ganska stark regional känsla som gränsar till nationalism. Ofta är vi skåningar måna om att utpeka oss som just skåningar och inte som svenskar och flera småpartier har funnits – och finns – som säger sig värna om det typiskt skånska. Jag tror också att de nedlåtande orden om stockholmare är vanligare här än i övriga delar av landet. Den här känslan bidrar alldeles säkert till att tankar om den egna kulturen är överlägsen och värd att försvara till varje pris. Närheten till Danmark och den främlingsfientlighet som frodas där sedan flera år tillbaka tror jag också spelar stor roll. En tanke jag fick när jag läste boken var också jämförelsen med Italien där det främlingsfientliga Lega Nord på samma sätt värnar om det specifikt norditalienska och t.o.m. vill bryta sig loss från resten av Italien och grunda det nya landet Padania. Italien är ju som land inte speciellt gammalt, endast 150 år i år, och då finns inte samhörigheten fullt ut. Likadant tror jag det kan vara för Skåne som införlivades först 1658 med övriga Sverige. Nåja, det är mina tankar och inte något som Pontus Mattsson tar upp.

Något annat jag funderar på vid läsningen är att jag tror Sverigedemokraternas inställning grundar sig på en ren och skär rädsla för det okända. Det är precis som om de här personerna känner sig vettskrämda för andra människor som inte är som de vad gäller vanor, språk eller religiös tro och att man därför vill framhäva det typiskt svenska och begränsa andras behov av tillhörighet till något som enligt dem inte betecknas som svenskt. Den uppdelning av människor i Sverige som de gör är också något helt bisarrt. Har vi inte alltid haft en sorts migration i världen? Att dela in människor i de som är fast bosatta och de som invandrar är för mig ett tänkande i svart eller vitt, och jag ser människor mer i en färgskala där vi alla alltid är på väg någonstans och att vi i mötet med andra kommer fram till nya saker som berikar och utvecklar oss och inte sitter fast i det som är gammalt och kanske inte alltid är så bra. Vad hade vi varit i Sverige om vi inte hade fått influenser utifrån?

Vill du veta mer om Sverigedemokraterna och hur de utvecklats som parti ska du absolut läsa den här boken, trots att den inte är helt aktuell med det senaste som hänt. Pontus Mattsson har skrivit ett gediget reportage där han också intervjuat enskilda medlemmar, lyssnat vid partimöten och forskat i deras historiska rötter. Åtminstone jag förstår mycket bättre vilka de är och vad de står för efter att ha läst boken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bok 15: Berlusconi: italienaren

Kristina Kappelin är sedan många år bosatt i Italien och arbetar där som journalist. Ofta ser man henne på SVT:s nyhetssändningar när det rapporteras från Italien. Hon kom i höstas ut med den här boken vid namn Berlusconi: italienaren som jag precis har läst ut.

Festa per il Popolo della Libertà
I september 2010 tog jag den här bilden nära Castello Sforzesco i Milano där Berlusconis parti ordnade med en stor fest.

En hel bok om Silvio Berlusconi är nog inte svårt att få ihop, speciellt inte om man som Kristina Kappelin följt honom sedan slutet på 1980-talet då hon intervjuade honom efter att han köpt fotbollsklubben Milan och hade lyckats med konststycket att få laget upp på toppen, där det sedan dess hållit sig. Berlusconi fortsätter som den affärsman han är med sitt Mediaset och omvälver totalt italienarnas tv-vanor. Ingen kan låta bli att tycka något om honom för antingen gillar man honom eller så avskyr man det han står för.

I valen 1994 ställer han för första gången upp i parlamentsvalen. Jag bodde själv i Italien vid den här tiden och minns med förskräckelse hur Berlusconi lierade sig med det gamla fascistpartiet Alleanza Nazionale och det regionala och främlingsfientliga Lega Nord. Och Berlusconis parti Forza Italia vann eftersom han inte på samma sätt som andra partier varit inblandad i de omfattande korruptionsrättegångarna som fått namnet Mani pulite, vilket betyder Rena händer. Oppositionen var – och är – inte ett alternativ för italienarna i gemen som var trötta på allt fiffel. Att Berlusconi också var inblandad i ljusskygga affärer var det inget det talades om då. Kristina Kappelin beskriver hur han varit och är inblandad i många skumraskaffärer inom byggbranschen, i mutskandaler och politiskt fiffel. Den stora frågan är egentligen hur han kan ha den makt han har och få fortsätta att mer eller mindre diktera villkoren för domstolen och undangå att bli dömd. Vad jag förstår följer det av att han har en sådan mediamakt, dels genom sina bolag och dels genom den personlighet han är. Tänka sig att det finns en grupp italienare som kräver att han ska bli nominerad till Nobels fredspris!

Nu verkar det ändå som att Silvio Berlusconi håller på att förlora en del av italienarnas förtroende, inte minst genom att han förlorade den folkomröstning som hölls i juni i år och där man folkomröstade om bl.a. ännu en lag som skulle ge immunitet åt Berlusconi, kärnkraftens vara eller icke-vara (Berlusconi ville införa kärnkraft, något man inte har i Italien) och privatiseringen av vattenförsörjningen. Dessutom har Gianfranco Fini (partiledare för f.d. Alleanza Nazionale) brutit med Berlusconi. För något år sedan ombildades Forza Italia till det nya partiet Il Popolo della Libertà, dvs. Frihetsfolket.

Utanför Castello Sforzesco i MilanoDet är en diger genomgång av Berlusconi och hans politik som Kristina Kappelin skrivit och den rekommenderas till alla som vill förstå lite av vad det är som gör Silvio Berlusconi så speciell. Det är lätt att läsa den och för mig blev det en återupptäckt av alla de händelser som skedde när jag bodde i Italien fram till 1997, de åren när Berlusconi förvandlades till politiker från att ha varit affärsman. Fast frågan är om han inte i grund och botten är affärsman och aldrig blev politiker. Åtminstone verkar han vara mycket okunnig om hur man bör bete sig på ett demokratiskt sätt och vill i stället bestämma över allt på ett ganska diktatoriskt vis som om landet ska styras enligt hans egen vilja. Otaliga är de historier om hur han gjort bort sig inom storpolitiken och många är de italienare som fått gå från sina arbeten för att de misshagat Il Cavaliere.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bok 14: Mr Chance: FN:s förfall under Ban Ki-moon

FN:s generaldirektörer på rad
Förra året besökte jag FN-skrapan i New York och på bottenvåningen finns alla hittillsvarande generalsekreterare porträtterade.

Inga-Britt Ahlenius var fram till för ett drygt år sedan chef för FN:s internrevision och skrev efter att hon slutat där en rapport som mycket starkt kritiserar FN:s generaldirektör Ban Ki-moon. Niklas Ekdal, som arbetat som journalist på bl.a. Dagens Nyheter och Expressen, har därefter skrivit den här boken tillsammans med henne.

Vi får en inblick i hur maktspelet på 38:e våningen i FN-skrapan gör att Ban Ki-moon avskedar medarbetare mer eller mindre som han själv vill, hur han anställer dem han kan styra utan problem, hur han inte alls beter sig som den ledare en så stor och viktig organisation behöver. Det är hårda ord och Inga-Britt Ahlenius är inte nådig i sin kritik och menar att han skadar FN och undergräver dess rykte som en enande kraft. Vi får också en inblick i FN:s historia och dess olika underorganisationers arbete.

Sedan Mr Chance kom ut har Ban Ki-moon hunnit bli omvald på ytterligare en period, något Inga-Britt Ahlenius misstänkte skulle ske eftersom det inte finns någon annan kandidat till posten. Titeln Mr Chance refererar till den bok av Jerzy Kosinski – Välkommen Mr Chance – som kom ut på 1970-talet och som även blev film med Peter Sellers i huvudrollen som trädgårdsmästaren Mr Chance som hela sitt liv tittat på TV men som när han av en slump träffar maktens män blir ansedd som väldigt klok när han uttalar sig i diverse frågor genom att referera till den verklighet han lärt känna genom alla TV-program och i trädgården.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bok 13: Svenska hackare

Den fullständiga titeln på den här boken är Svenska hackare En berättelse från nätets skuggsida och de som samlat ihop fakta och undersökt hur det förhåller sig med hackarna i Sverige heter Daniel Goldberg och Linus Larsson.

Författarna berättar datorhistoria på ett fängslande sätt med autentiska fall från hackarvärlden. Man får t.ex. följa hur Gunnar Tidner år 1980 fascinerar publiken när han för första gången fjärrstyr en annan dator via telefonledningen och hur detta mer eller mindre blir inledningen till hur olika grupper ägnar sig åt att försöka ta över andras datorer och hela system. Historian om hur Dan Egerstad vid sin dator i Malmö kommer i besittning av mängder av lösenord till flera känsliga system på hög nivå inom forskarvärlden och på ambassader världen över förskräcker. Vi får veta hur de unga pojkarna bildar hemliga nätverk och trissas upp av varandra för att hacka sig in i spärrade system. Jo, det finns en och annan tjej också, men de ger sig inte till känna med sitt kön för det är en manlig värld där tjejer inte räknas för att kunna lika mycket.

Aktuella händelser som Pirate Bays uppgång och fall samt Julian Assanges Wikileaks skildras och mängder av andra fall som numera blivit vanliga inslag i nyhetsförmedlingen, så vanliga att vi knappast reagerar längre. För hur många har tänkt på de nyheter som kommit den här veckan: WordPress under attack och Hackerattacken mot bl.a. CIA? Hade det inte varit för att jag just läst den här boken så hade jag nog inte reagerat nämnvärt.

I slutet av boken får man tips på hur man går till väga för att i möjligaste mån skydda sig mot att få lösenord och känslig information stulen. Bl.a. kan man se till att använda vettiga lösenord och byta dem med jämna mellanrum. Något åtminstone jag har börjat tänka på.

Förresten tänkte jag lära mig lite av det scriptspråk som ligger bakom wordpress och facebook och som – vad jag förstår – kan användas till att hacka sidor. Programmera i Pascal lärde jag mig på tidigt 1980-tal, men de kunskaperna är i stort sett glömda nu. Möjligen finns några loopar, villkorssatser och variabeltyper kvar i hjärnvindlingarna och hjälper mig att förstå lite bättre den syntax som används i php.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Midsommartankar

Midsommar
Midsommarfirande i Trollsjön

Härom dagen frågade en kollega ut oss alla i min lilla avdelning om hur vi skulle fira midsommar. Jag vill minnas att jag även förra året fick frågan av precis samma person, men då lyckades komma undan den. Denna gången gick det inte och jag sa väl något om att jag inte hade planerat något, vilket var alldeles sant. När jag sa orden fick jag plötsligt för mig att jag var jättekonstig som faktiskt inte hade några planer för midsommarfirandet och att tankarna gick bland dem som hörde mig.

Jag har idag kategoriserat alla gamla inlägg i den här bloggen och hittade två stycken jag skrivit för länge sedan om just midsommarfirande: 2007 och 2006, då jag inte heller firade. Speciellt tankarna jag hade 2007 tycker jag stämmer så bra.

Förra året vill jag minnas att jag faktiskt satt i en trädgård hos en väninna, men de övriga åren har jag nog varit i Italien där det inte alls firas någon midsommar förutom bland svenskarna som bor där. Det var så för mig också när jag bodde där.

I alla fall, så funderar jag på de här traditionerna som verkar vara så heliga att man blir annorlunda om man inte firar. Inte så att det uttalas rakt ut, men det funderas säkert på om jag är en väldigt ensam person som inte har någon att fira med. Ja, det kanske jag är, men samtidigt vet jag att frågar jag runt så är jag välkommen och att jag ibland också tackar nej för att få vara ensam med det jag vill göra. I år hade jag helt enkelt inte lust att fira någon midsommar utan föredrog att sitta hemma och lära mig lite programmering så att jag ska förstå vad som sker bakom de här bloggsidorna. Det låter väl inte så dumt det heller, eller hur? Sillen och tillbehören är jag ändå inte mycket för.

Förresten kan jag inte låta bli att tänka på de där frågorna man ställde i skolan förr i tiden:

Vad har du gjort i sommar?
Skriv en uppsats med titeln Mitt sommarlov!

Fast nu är jag stor och får göra som jag vill – nästan i alla fall. Och vill jag låta bli att fira den så heliga midsommaren så låter jag bli. Det finns så många andra som gör det bra.

Ja, visst ja, jag måste ju placera den här bloggen i Eslövbloggkartan.se igen, eftersom det försvann därifrån vid bloggflytten. Så, nu är det gjort.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,