Sassas samlade svammel 3.0

Sedan flera år tillbaka är jag medlem i Herbert Felixinstitutet, en ideell förening här i Eslöv som vill visa hur migration kan bidra till entreprenörskap och utveckling. Herbert Felixinstitutet startade 2006 efter att Sydsvenskans dåvarande politiska redaktör Per T Ohlsson skrivit boken Konservkungen om Herbert Felix som flydde undan nazisternas förföljelser och hamnade i Eslöv med ett gurkrecept och så småningom startade sin konservfabrik, från början med namnet Felix och nu med namnet Orkla. Vi äldre Eslövsbor säger förstås fortfarande Felix till fabriken, trots namnbytet.

Herbert Felixinstitutets seminarier

Med jämna mellanrum bjuds talare in till seminarier i Herbert Felix anda. Många är de personligheter jag lyssnat på och inspirerats av under åren: Gunnar Wetterberg, Alexandra Pascalidou, Shora Esmailian, Åsa Wikforss, Jesper Strömbäck och många fler. Nu senast var det Patrik Lundberg som gästade Eslöv och i torsdags kväll berättade om sin bok Fjärilsvägen som kom ut för ett par år sedan.

Första gången jag läste om Patrik Lundberg var när jag i jakt på julklappar till mina söner skulle köpa dem var sin bok på svenska. Patriks allra första bok Gul utanpå hade precis kommit ut och jag tänkte att den skulle passa bra till min yngste son som ibland blev behandlad annorlunda i Sverige p.g.a. sitt mörka utseende. Jag läste inte boken själv utan bara recensioner och baksidestexten och jag vet inte heller om sonen till slut läste den. Däremot vet jag att den står på sönernas bokhylla i Italien så nästa gång jag åker ner till dem ska jag läsa den.

Fjärilsvägen

I torsdags kväll pratade Patrik Lundberg mest om sin bok Fjärlisvägen men kom också in på den alldeles nyutgivna Adoptionerna: ett granskande reportage som han skrivit tillsammans med Josefin Sköld och Alexander Mahmoud. Fjärilsvägen minns jag att jag läste recensioner om när den kom ut så jag hade handlingen hyfsat klar för mig när jag gick iväg till seminariet. Men eftersom jag inte hade läst själva boken visste jag inte mer om den än att den handlade om hans mamma som bodde på Fjärilsvägen i Sölvesborg och att hon efter skilsmässan från Patriks pappa kämpade att som ensamstående mamma till två barn klara ekonomin i ett Sverige som stramade åt allt mer. Detta var i början på 1990-talet då finanskrisen härjade, något jag själv bara läst om eftersom jag då bodde utanför Sverige. Patriks mamma Birgitta gjorde allt för att barnen skulle ha det bra och försakade sig själv vilket förmodligen bidrog till att hon slet ut sig i förtid och till sist dog vid 67 års ålder, ensam i en sjukhussäng, trots att Patrik och hans syster blivit lovade att sjukhuset skulle kontakta dem om hon försämrades. Samhällets skyddssystem räckte inte till för henne.

Mamma

Dagen efter seminariet hade jag tagit ut en semesterdag och hur det var så klickade jag mig in på bibliotekets mobilapp och lånade hem Fjärilsvägen. Jag började läsa efter lunch och slutade inte förrän jag läst klart. Mycket kände jag igen från min mammas liv men också från mitt eget. Patriks mamma Birgitta var lågutbildad men hade ändå fått ett kontorsjobb på försäkringskassan. Min mamma är också lågutbildad men fick fabriksjobb. Birgitta var inbiten socialdemokrat som aldrig röstat på något annat parti och även varit engagerad i kommunalpolitiken. Min mamma har så vitt jag känner till också alltid röstat socialdemokratiskt men däremot aldrig ställt upp i politiska sammanhang. Birgitta handlade på Konsum och kunde aldrig tänka sig att handla på Ica. Min mamma räknade varje år alla Konsumkvitton för att få ut lite återbäring som trogen medlem. Birgitta bodde i villa och skildes. Min mamma bodde i hyreslägenhet utan varmvatten eller vattentoalett och skildes så snart hon kunde när lagen ändrades på 1970-talet så att det blev lättare att ta ut skilsmässa. Redan innan dess levde hon ändå i stort sett som ensamstående mamma eftersom pappa var ute till sjöss på långa resor med Svenska Amerikalinjens båtar och inte alltid skickade hem pengar. Jag minns hur vi två systrar på 1960-talet fick var sitt par nya byxor som vi fick använda tills de var utslitna innan nästa par köptes in, alltid efter att barnbidraget kommit, och hur vi ibland bara hade havregrynsgröt att äta till kvällen. Jag fick en nyckel runt halsen året innan jag skulle börja skolan och fick också i uppgift att passa min ett år yngre syster. Mamma sprang hem varenda rast för att se till oss. Barnkrubban – föregångaren till daghem och förskola – som fanns i stan kunde inte ta emot barn så tidigt på morgonen som mamma började sitt arbete så nyckeln runt min hals blev hennes enda utväg de gånger hon inte anlitade någon granne att se efter oss. Mammas fabrikslön räckte helt enkelt inte till alltid, men hon var bra på att hitta lösningar.

Jag

År 1997 kom jag tillbaka till Sverige, nyskild med två små pojkar. Finanskrisen var över, jag hade redan gjort min klassresa och som den första i släkten tagit en akademisk examen och kunde därför hitta ett hyfsat välbetalt lärarjobb. Förskolan var utbyggd och så även fritidshemmen. Kontakterna med min f.d. man och hans släkt var goda trots skilsmässan. Pojkarnas pappa betalade underhåll utan att blanda in den svenska försäkringskassan så vi klarade oss ganska bra. Mamma som var sjukpensionerad hjälpte mig med pojkarna och vi kunde så småningom bygga upp ett hem som fungerade. Åren gick och jag blev till sist långtidssjukskriven efter att ha jobbat för mycket. Läraryrket är slitsamt och alltför många lärare arbetar alldeles för mycket för att hinna med allt som åligger dem. Fas 3 hade införts av regeringen Reinfeldt och jag var farligt nära gränsen att bli utförsäkrad, precis som Patriks mamma var. Jag klarade mig men inte Birgitta. Inte vet jag om det var tur jag hade eller om det var något annat som gjorde att jag kunde sadla om och komma på rätt köl igen och just nu bara väntar på den uppskjutna pensionen efter ett långt arbetsliv.

Utbildningens betydelse

Samhällsklyftorna består i Sverige trots att vi alla fått det lite bättre, åtminstone om jag jämför med min mamma och de ännu äldre. Många har kunnat göra klassresor uppåt och fått ett bättre ekonomiskt liv. Jag skulle tro att dessa är mångdubbelt fler än de som gjort klassresan neråt. Men de som inte klarat resan uppåt kan förväntas ett kortare liv, speciellt kvinnor som enligt Jämställdhetsmyndigheten halkat efter. Utbildning ger alltså generellt sett längre livslängd. Och så finns undantagen: mamma fyller hela nittio år på måndag även om hon tyvärr är helt omedveten om det.

Fast hur det kommer att bli under de kommande åren för dem som inte omfattas av våra numera något haltande trygghetssystem, det undrar jag allt.

För inte så länge sedan läste jag ut boken Landet utanför, den första delen i en trilogi skriven av historikern Henrik Berggren. Landet som är utanför är Sverige under andra världskriget. Boken har stått i min bokhylla ganska länge innan jag öppnade den. Det tog liksom emot eftersom den är ganska tjock, nästan 500 sidor. Men eftersom jag läst flera böcker av Henrik Berggren tidigare tog jag tag i den och det ångrar jag inte.

I torsdags morse när vi vaknade till nyheten om Rysslands invasion i Ukraina, kom jag att tänka på det jag läst om händelserna som föregick andra världskrigets utbrott och såg parallellen med dagens situation. Idag på eftermiddagen råkade jag slå på Sveriges radios P1 där just Henrik Berggren var med och svarade på frågor från lyssnare om kriget. Det han inledde med att säga var att han förstås också såg hur Rysslands attack mot Ukraina liknar Hitlers attack på Polen 1939.

Jag tog mig trots allt ganska snabbt igenom den tjocka boken och fick stor behållning av den. Det jag framför allt tyckte om var hur Henrik Berggren väver in olika personers historia i de större skeendena. Han har gjort ordentliga efterforskningarna det märks tydligt. Några kända personer vi får följa är t.ex. Ingmar Bergman genom hans mammas dagböcker, journalisten Barbro Alvings reportage och Astrid Lindgrens tankar. Vi får följa de svenska nazisternas framväxt och olika inställningar till kriget, hur svenskarna engagerar sig i Finlands motstånd mot Sovjets angrepp, hur Sveriges samlingsregering resonerar när de låter Tyskland köra militära transporter genom Sverige. Det är inga lätta frågor. Författaren skildrar också vardagslivet för svenskarna som i stort sett lever på som vanligt och går på bio och revyer. Vi lär känna Sovjets ambassadör Alexandra Kollontaj och hur hon medverkar i det politiska skeendet, hur Finland tvingas till ett förödmjukande fredsfördrag där de blir av med stora landområden i öster, bl.a. Karelen där jag lär ha för mig helt okända släktingar.

Och nu är vi alltså inne i ett skeende som mycket liknar det runt 1939 med en diktator som ger sig på ett självständigt land han anser sig ha rätt till för att återupprätta det gamla imperium han menar att Ryssland blivit fråntaget.

Igår flyttade jag mina sajter från det webbhotell jag haft sedan 2011. Den här sajten har inte fungerat på mer än tio år men äntligen kan jag åter igen logga in och skriva inlägg. Nu ligger allt på inleed i stället och de hjälpte till så att allt ska fungera smärtfritt.

Igår läste jag ut en tunn liten bok av Joyce Carol Oates vid namn Mörkt vatten. Det är en otäck historia om en ung kvinna som på en fest träffar en äldre man, en senator från det demokratiska partiet. Historian utspelar sig alltså i USA och vad jag kan förstå fick författaren idén till boken från en verklig händelse men har bara förflyttat skeendet till 1991. Kvinnan följer med senatorn i hans bil men det går inte bra alls. Senatorn är berusad efter att ha druckit rätt rejält. Det är den fjärde juli då alla festar för att fira självständighetsdagen. De kommer aldrig fram till sitt mål utan åker av vägen ner i grumligt mörkt vatten. Därav bokens titel. Under drunkningen lär vi känna Kelly – så kallas kvinnan – och jag hoppas under läsningen att hon faktiskt ska överleva.

Jag tyckte om den lilla boken trots dess hemska historia. Tidigare har jag läst en betydligt tjockare roman av henne, Blonde, som handlade om Marilyn Monroe, och den här är lite i samma stil men alltså betydligt kortare.

Man (= du som ibland tittar in här) skulle kunna tro att jag inte alls läser något längre, men sanningen är i stället den att jag inte längre skriver något om det jag läser. Nu blir det i alla fall en tillfällig förbättring på det området och jag ska försöka sammanfatta de böcker jag läst i sommar.

Underbara dagar framför oss
Henrik Berggren har skrivit den här nästan 700 sidor långa biografin om Olof Palme. Jag började läsa den på flyget till Milano i början på augusti efter att ha lånat den som e-bok på mitt bibliotek. Den följde med mig i mobilen till Umbrien och Trentino-Alto Adige och tog slut i Lombardiet. Detta var nu inte den enda resa jag gjorde under läsningen utan det var också en resa i 1900-talets Sverige jag företog. Henrik Berggren har gjort ett gediget arbete för att sammanställa även Olof Palmes släkt bakåt i tiden och skriver om alla personerna på ett mycket levande sätt och beskriver också de politiska förhållanden som rådde i Sverige och världen.

När Olof Palmes liv och gärning beskrivs dyker många personliga minnen upp. Bl.a. minns jag när jag deltog i den fredsmarsch, organiserad 1981 av bl.a. Kvinnor för Fred, och som gick från Köpenhamn till Paris (jag gick bara med på den sista etappen). Intåget i Paris var nära att stoppas men Olof Palme var enligt boken den som fick till stånd att vi kunde tåga in i Paris den gången.

Ett annat minne jag har är från sommaren 1985 då jag reste runt i Mexico och lärde känna en journaliststudent som talade sig varm för Olof Palme och tyckte han hade gjort fantastiska saker för tredje världens länder. Då förstod jag hur stor han var internationellt, något man kanske inte alltid var medveten om i Sverige på den tiden, då när smutskastningen av honom var som störst.

Den där ödesdigra natten den 28 februari 1986 minns jag förstås också. Jag bodde då söder om Stockholm och arbetade som lärare i Norsborg. Det var en sen fredagskväll och jag var på väg att stänga av radion när sändningen bröts av meddelandet om att statsministern hade skjutits på Sveavägen nära Tunnelgatan. Det blev en sömnlös natt då jag följde all rapportering på min lilla svartvita tv-apparat. På lördagen åkte jag förstås in till mordplatsen och såg havet av blommor som hade formats och jag förstod att Sverige inte längre var som förut.

Underbara dagar framför oss är fantastisk berättelse som jag verkligen rekommenderar. Kanske mest för att den skildrar 1900-talet så bra och verkligen berättar om personen Olof Palme och hans närmaste samt förklarar mycket av de händelser som gjorde att han blev den han blev. Det enda som saknas är lösningen på mordgåtan, även om det verkar som Henrik Berggren har sina misstankar.

I boken finns också publicerat en hel del bilder, som jag tyvärr inte lyckades njuta av på mobilen.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, Underbara dagar framför oss, Henrik Berggren, Olof Palme

Det är ett bra tag sedan jag läste Vända blad av Julie Jézéquel och jag har den inte alldeles färsk i minnet. Några ord ska jag väl i alla fall kunna skriva om den.

Oftast är det känslan en bok lämnar som jag vill fånga men det är svårt att sätta ord på den. Dock minns jag att jag tyckte huvudpersonens tillvaro till viss del påminde om min egen för ett par år sedan, även om jag inte var arbetslös som Clara Tallane. Däremot bodde jag, precis som hon, ensam med en tonårsson, med allt vad det innebär av konflikter och samtal om allt möjligt som rör sig i en tonårings liv. Minns också mina tankar om den femtonårige Léonard, som jag tyckte påminde om min egen nu sextonårige son. Som mamma är det lätt att tro att han fortfarande är den oskuldsfulla sonen som inte alls kan se ens egna svagheter, medan det i själva verket är en väldigt klarsynt och klok ung man som betraktar sin mamma och inser vad hon håller på med.

Nåja, det var kanske en liten utvikning: boken handlar om Clara som efter att ha blivit arbetslös p.g.a. att hon ställt till det för sig på det produktionsbolag hon tidigare varit anställd på, nu förtjänar sitt uppehälle som en slags spökskrivare åt en företagsledare som vill att Clara ska skriva ihop ett nytt liv åt honom. Clara möter honom med jämna mellanrum då han lämnar ledtrådar till sitt liv samt läser vad som levererats. Hela tiden får man följa Claras funderingar om den mystiska Bertrand Rosier som vill ha ett annorlunda liv.

Jag fann mig själv sträckläsande den här boken. Handlingen och stilen att skriva sög in mig i berättelsen och jag ville veta hur det skulle gå för Clara, Bertrand och Léonard. Kanske är det orden, som är Claras egna, som gör att det är så lätt att läsa, samt att tempus nästan genomgående är presens. Handlingen flyter på utan uppehåll och man dras med. Men, som sagt, det är skildringen av relationen mellan Clara och hennes son jag tycker är bäst och som ger djupast intryck.

Rekommenderas!

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, Vända blad, Julie Jézéquel

Inga-Britt Ahlenius var fram till för ett drygt år sedan chef för FN:s internrevision och skrev efter att hon slutat där en rapport som mycket starkt kritiserar FN:s generaldirektör Ban Ki-moon. Niklas Ekdal, som arbetat som journalist på bl.a. Dagens Nyheter och Expressen, har därefter skrivit den här boken tillsammans med henne.

Vi får en inblick i hur maktspelet på 38:e våningen i FN-skrapan gör att Ban Ki-moon avskedar medarbetare mer eller mindre som han själv vill, hur han anställer dem han kan styra utan problem, hur han inte alls beter sig som den ledare en så stor och viktig organisation behöver. Det är hårda ord och Inga-Britt Ahlenius är inte nådig i sin kritik och menar att han skadar FN och undergräver dess rykte som en enande kraft. Vi får också en inblick i FN:s historia och dess olika underorganisationers arbete.

Sedan Mr Chance kom ut har Ban Ki-moon hunnit bli omvald på ytterligare en period, något Inga-Britt Ahlenius misstänkte skulle ske eftersom det inte finns någon annan kandidat till posten. Titeln Mr Chance refererar till den bok av Jerzy Kosinski – Välkommen Mr Chance – som kom ut på 1970-talet och som även blev film med Peter Sellers i huvudrollen som trädgårdsmästaren Mr Chance som hela sitt liv tittat på TV men som när han av en slump träffar maktens män blir ansedd som väldigt klok när han uttalar sig i diverse frågor genom att referera till den verklighet han lärt känna genom alla TV-program och i trädgården.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, Inga-Britt Ahlenius, Mr Chance, Ban Ki-moon, FN